Astmakören blev till hösten 1991, men hade funnits ett par år innan dess under namnet Magic Mushrooms och med ständigt växlande sättning. I samband med att jag (Olof) kom med i bandet stabiliserades sättningen för de kommande fyra åren, och i samma veva skedde namnbytet. Vi fick kontakt via två annonser (jag annonserade, de annonserade), och efter att jag tagit mig ut till replokalen i Barkarby fann vi varandra tämligen omgående, såväl musikaliskt som på det personliga planet. De andra berättade att de av olika anledningar ville heta något på svenska, och starkt funderade på Astmakören. Detta tyckte jag var ett utomordentligt namn, och vi hade därmed funnit varandra även på detta plan. (Vanligaste frågan på spelningar: ”Har ni astma?” För att inte anklagas för lyteskomik kunde vi med gott samvete svara att Stebbe faktiskt hade en form av astma.)
Medlemmar 1991-95:
Stebbe – gitarr, sång
Olof – bas, sång
Robert – trummor
Royne – gitarr, sång
Dessutom var Läder-Johnny ofta med på spelningar och inspelningar de första åren, med sin tvättbräda och diverse annat skrammel.
Namnbytet signalerade också att en lätt förändring av musiken, mot något rakare, aggressivare, mindre psykedeliskt, börjat ske redan innan jag kom med. Grunden till repertoaren var fortfarande gamla Magic Mushrooms-låtar, men vi började snabbt komplettera dessa med nya. Redan första gången vi sågs repade vi en ny låt de hade filat på, som dock saknade text. Till nästa rep hade jag totat ihop en sådan, och från den dagen blev jag bandets mest produktive textförfattare, främst för att jag var snabbast med pennan. Detta medförde också något annat: för att presentera texterna var det lämpligt att sjunga dem, och av bara farten fortsatte jag sjunga – något varken jag eller de andra egentligen tänkt sig, jag ville ju bara mosa på basen. Det var Stebbe som var Sångaren. Min röst var dessutom inget vidare till att börja med. Men det lät rätt bra när vi blandade våra röster, så vi fortsatte med det.
Astmakören repade flitigt, tre gånger i veckan, och gjorde en hel del låtar. För det mesta blev dessa till genom att vi jammade fram musiken, ofta utgående från ett riff som Royne kommit på. När det började likna något gjorde jag en text, som för det mesta utgick från nåt vi lekte fram under jammandet, eller som inspirerades av något aktuellt eller av vår interna bandhumor. Sen fixade vi tillsammans ihop allt till en låt. Royne och Stebbe lade ner mycket tid på att gitarrerna skulle fungera ihop så bra som möjligt, inte ta ut varandra eller gå på tomgång någonstans. Lät någon låt sen lite för "vanlig" slängde vi in ett "psykbreak" på lämpligt ställe.
(En som definitivt inte gillade bandets utveckling var en av de gamla Magic Mushrooms-medlemmarna, som vi kan kalla Pär eftersom det var just så han hette. Vi blev bara sämre och sämre i hans öron. ”Det låter precis som Asta Kask” var en av de synpunkter som framfördes med mindre uppskattande röst. Ett tungt argument som Pär ofta tog fram var något i stil med att Janne Schaffers fru hade hört en inspelning med Magic Mushrooms och sagt att det lät bra. Pär fick som straff för sitt gnäll en egen låt, ”Sången om Per”.)
Under våra knappt fyra år tillsammans hade vi drygt 40 spelningar i Stockholmstrakten. 1993 var det ”intensivaste” med ungefär hälften av dessa. Ett par av spelningarn
a var på punkställen som Vita Huset i Roslags Näsby, men på nåt vis kom vi aldrig in riktigt i de vanliga punkkretsarna – de enda vi kände hyfsat bra var Taboo, som visserligen fick en hit några år senare när de efter ett par medlemsbyten blivit Topper, men som då var i princip okända utanför Vällingby. I samband med en spelning på Kafé 44 kände jag dock att möjligheter var på väg att öppna sig:
¤ Efter giget kommer en från publiken fram och berättar hur bra han tyckte det varit. Jag svarar väl nåt i stil med ”jo, vi vet det”, och plockar ihop sladdar. ”Vi måste spela ihop nån gång!” ”Jaha, och vilka är ’ni’ då”, säger jag förstrött och lägger ned basen i fodralet. ”De Lyckliga Kompisarna!” Då slår det mig: det är Mart som står framför mig. Mart Hällgren! DLK! De är bra, de är kända, de är i ropet! Snabbt slår jag om från förströdda blickar till servila bugningar. Möjligheterna spelas upp i mitt huvud: om DLK åker på turné, om Astmakören följer med som förband, om, om… vi byter ytterligare några ord, och skiljs åt med ett ”vi ses”.
En tid senare spelar De Lyckliga Kompisarna på Studion vid S:t Eriksplan. De har varit ute på turné med en ny sättning, och tanken är att de ska fira av den gamla (som spelade in Tomat) med en sista konsert. Jag går dit för att försöka sammanstråla med min nye vän, dra upp våra gemensamma konsertplaner och så. Det blir en strålande spelning, och efter sista extranumret går jag fram till Mart. Han hälsar lite osäkert, känner han inte igen mig? Jag försöker påminna honom om att ”vi skulle försöka spela ihop nån gång”. ”Öh, jo, visst… men fan vad tråkigt, vår sista spelning och alla bara drar… vänta, jag måste snacka med…” Jag lämnar Studion i en blandning av besvikelse över förlorade möjligheter och en klar insikt om att det inte finns några genvägar till lycka och framgång. ¤
Några andra episoder som skulle kunnat vara Spinal Tap-outtakes:
¤ Gruppen Mandala har fått skivkontrakt och ska uppträda inför branschfolket. De vill ha ett band till som spelar, men inte som förband utan som ”efterband”, dvs för att varva ner publiken efter Mandalas framträdande. För gaget två Gorby’s och en Cola per person (eller var det en Gorby’s och två Cola?) anlitas Astmakören. Innan vi hinner gå på försvinner 95% av publiken; ett fåtal, kanske 4-5 personer, sätter sig på golvet ungefär mitt mellan scenen och mixerbordet. Innan vi hunnit spela sista låten har också de försvunnit. Vi frågar mixerkillen om han vill höra ett extranummer? ”Nej.” ¤
¤ Astmakören ska spela någonstans i Nackatrakten och vi kör dit i två bilar. Jag och trum-Robert delar den ena. På vägen dit berättar han om något som irriterar honom: förutom Astmakören spelar han också i bluesrockbandet Lokotrack, som haft en serie spelningar på en restaurang i Rissne under veckan. En medelålders finska verkar ha fäst sig vid Robert, vilket hon visar mer och mer för varje kväll. Robert är inte det minsta intresserad och tycker situationen blir alltmer störande, men man kan ju inte gärna be publiken dra åt helvete. Nå, vi kommer till Nacka, sätter upp grejorna, soundcheckar, och väntar på att det ska komma nån publik. Detta visar sig dröja, förmodligen för att det pågår en stand-up-comedy-show på ett annat hak i trakten. Sent omsider börjar vi i alla fall spela, inför en publik bestående av bartendern och några enstaka vinddrivna gäster. Vid ett bord sitter två lokala medelålders kvinnor. Efter en låt reser sig en av dem och skriker med tydlig finsk brytning: ”JÄTTEBRA! TROMMISEN ÄR BÄST!!” Vi konstaterar att om vi vill satsa på en publik av medelålders kvinnor har vi rätt person på trumpallen.
När vi sedan håller på att packa ihop prylarna blir stället plötsligt fullt av människor. Det visar sig att det konkurrerande haket stängt för kvällen. Flera undrar om vi inte kan spela en gång till, men det visar sig inte vara möjligt.¤
¤ Royne, Stebbe och jag sitter på tunnelbanan efter en födelsedagsfest hemma hos Robert. I denna lätt uppsluppna stämning spånar vi lite om huruvida Astmakören inte borde ha enhetliga scenkläder. Eftersom vi alla gått på lågstadiet i mitten av 70-talet kommer vi på den genialiska kombinationen ”kalasbyxor och sockiplast”. (Kallar vi oss dessutom för ”Partajters” blir det så uselt att det blir riktigt, riktigt bra.) Eftersom vi är ett målmedvetet band låter vi inte detta stanna vid fylledillande utan försöker verkligen ekipera oss med dessa plagg. Sockiplasten faller på att våra storlekar är svåra att få tag i, men kalasbyxorna hänger med under ett antal spelningar. Efter en tid slutar vi med dem utan att egentligen behöva fatta något uttalat beslut i frågan. Förmodligen hänger det ihop med att publiken inte tyckte det såg så tufft ut som vi trodde att det skulle vara, den där gången på tunnelbanan; tvärtom får vi obehagligt ofta den hotfulla frågan ”Är ni bögar, eller?” ropad från publikhavet.
En videoinspelning från Tre Backar blir en ögonöppnare. Vi upplevde det som att vi röjt järnet på scen, bara energin borde räckt för att vinna över mer tveksamma delar av publiken. Den enda ”energi” man ser på videon är, förutom en hårt arbetande trummis, tre herrar som iklädda damstrumpbyxor då och då sparkar till med ett ben eller plötsligt omotiverat hoppar upp en decimeter i luften. ”Partajters” blir en parentes i gruppens historia.
Kvar från denna lätt rodnande tid blir dock en slogan som vi har med på konsertaffischerna ett tag: ”Tajtare än kalasbyxor – svettigare än sockiplast”. Något lite lättare för potentiella konsertbesökare att ta till sig än den rubrik vi klippte ur en kvällstidningsartikel om kvalster och tryckte på våra första affischer: ”Dom äter och bajsar i din säng”. Nog för att all publicitet är bra publicitet, men denna slogan verkade dra till sig folk som väntade sig en något mer performanceliknande show än den vi bjöd på. ¤
¤ Vi har en spelning på Fatburen vid Medborgarplatsen. Av någon i efterhand outgrundlig anledning delar vi upp spelningen i två set med en tio minuters paus emellan, där det är meningen att jag ska stå kvar på scen och säga roliga saker till publiken. Vad som inte slagit mig är åtminstone två saker: ställer man sig på scen för att vara rolig ska man jävlar-i-det också VARA rolig, och tänker man ägna sig åt stand-up-comedy är det bra att förbereda något i förhand och inte bara gå upp och improvisera. Det blir inte någon total katastrof, de flesta skrattar faktiskt åt det enda jag förberett (dikten om en galt som blev kåt-lätt), men mersmak är något som det hela inte ger. Beslutar mig för att hålla mig till musiken i framtiden. ¤
¤ En stor "rockbandstävling" ska gå av stapeln i Stockholm med omnejd. Vi lämnar in en replokalsdemo och blir naturligtvis inte förvånade när vi blir uttagna till en deltävling. (Det visar sig sen att arrangörerna inte orkat lyssna igenom särskilt många demokassetter, och bestämt sig för att låta alla intresserade band tävla.) Deltävlingen går av stapeln nånstans i södra stor-Stockholm; vi spelar den cover och de två egna låtar, som reglerna föreskriver, med bravur. Konkurrensen är inte överväldigande, nåt hårdrocksband, några fjuniga indiepoppare... nåväl, juryns representant går fram till mikrofonen för att förkunna segraren. Indiepopparna. Därefter urskuldar han sig å sina medledamöters vägnar, han tycker det är pinsamt och obegripligt att inte Astmakören vunnit. Även segrarnas sångare kommer fram efteråt och är lite skamsen, eftersom han tycker vi borde varit självklara segrare. Kampen går vidare. ¤
¤ Astmakören spelar opluggat på en pizzeria i Vällingby, med tre gitarrer och trummor. En del låtar är från vår vanliga repertoar, dessutom fyller vi på med covers som Johnny Cashs ”Ring of fire”. Efter spelningen kommer en ung man fram och berättar för mig att han kommit dit för att supa ner sig, eftersom hans tjej gjort slut, men efter att ha hört oss är han så lätt till sinnes att han tänker gå hem och vara glad istället. Det känns som att vi gjort något bra. ¤
¤ Vi blir övertalade att göra en utomhusspelning på Fornstocksfestivalen i Vällingby. ¨Det kommer en kameraman från MTV och filmar er¨ är ett argument i sammanhanget. Astmakören gör en av sina vassaste spelningar någonsin; Robert röjer loss så att cymbalstativ flyger åt alla håll, en av våra vänner i publiken kastar sig upp på den meterhöga scenen för att resa upp dem igen. Det visar sig dock efter spelningen att den s.k. kameramannen filmat ett gäng icke spelkunniga tolvåringar som spelade innan oss, för att sedan – när det var dags för Astmakören – packa ihop utrustningen och gå. Vi hoppas innerligt att "Astmakören" inte presenteras på MTV i form av ett gäng icke spelkunniga tolvåringar. ¤
Sommaren 1995, efter Fornstocksspelningen, slutade Robert i bandet. Förmodligen hade han fått nog av att vi andra, inte minst jag, tyckte det var självklart att våra tre repningar i veckan gick före allt annat privatliv; man lämnade liksom inte återbud till ett söndagsrep för att man var med familjen på landet, då fick man vara beredd på hårda ord. Att ingen av oss andra hade familj på den tiden påverkade säkerligen vår inställning i frågan. Kort sagt, Robert gjorde vad de flesta normala människor skulle ha gjort – tog sina stockar och lämnade oss. Och så här i efterhand var det då Astmakören upphörde, även om vi andra hittade en ny trummis och fortsatte – vi gjorde inga fler låtar, inga inspelningar, och om jag minns rätt blev det bara en spelning till.
¤ Vi åker pendeltåget in till Stockholm för vår, visar det sig senare, sista spelning. Vår nye trummis, amerikanske Sean, har med sig en virveltrumma av stor känslomässig betydelse för honom – en examenspresent från hans trumlärare, eller nåt i den stilen. Under viss vånda låter han Royne bära den. När vi går från pendeln ner mot tunnelbanan kommer Royne på den ljusa idén att vi ska lura Sean att virveln blivit kvar på tåget. Stebbe tar trumman och Royne går ifatt Sean, som omgående studsar till när han ser att Royne inte bär på hans älskling. Royne skrattar gott, ett lyckat skämt. Tio minuter senare kliver vi av i Gamla Stan; när tåget rullar iväg upptäcker Royne att han denna gång glömt kvar virveltrumman på riktigt. Sean håller på att bryta ihop; han sitter med huvudet mellan händerna och får bara ur sig: ”Major fuck-up… MAJOR fuck-up…” Som tur är har någon ärlig människa lämnat trumman till tågföraren, och efter nån timme är den i rätta händer igen. Spelningen blir rätt lyckad; efteråt tycker en i publiken att vi spelat ”professionell punk”.¤
Jag, som basist, kom aldrig riktigt överens med Sean – det var inga problem på det personliga planet, men musikaliskt klickade det inte. Han var en driven trummis, ingen taktfast ”vedhuggare” som Robert utan mer inne på sånt som Jane’s Addiction. Jag hade velat ha en trummis som gärna fick spela lite udda saker, men som mosade när det skulle mosas. Nån gång i mitten av 1996 tog jag därför min bas och lämnade bandet. De andra fortsatte en tid med Stebbe på bas, men det rann så småningom ut i sanden.
Vi slutade dock inte med musik bara för att Astmakören gått upp i rök.
Hösten 1996 provspelade jag med min 12-strängade akustiska gitarr i Två Fisk & En Fläsk, och det blev samma typ av självklara upplevelse som då jag spelade med Astmakören första gången. I början av 1997 hoppade vår man på kotrumma av, och då värvade jag Stebbe till bandet. Två Fisk & En Fläsk släppte två fullängdare, 1998 och 2000, och spelade flitigt ett tag med två spelningar sommaren 1998 som höjdpunkter – dels Arvikafestivalen, dels ett utsålt cirkustält i Vasaparken i Stockholm. Vi spelade in ännu en skiva 2003-04 som inte släpptes, och sen dess har vi bara spelat ihop vid enstaka tillfällen utan att egentligen ha lagt av.
Stebbe kom som sagt med i Två Fisk & En Fläsk han också, och har dessutom spelat med andra Två Fisk-medlemmar i olika sammanhang – bland annat på Månegarms ”Urminnes hävd – the Forest sessions”. Han är också, "ganska sporadiskt men ändock regelbundet på nåt sätt", trummis i instrumentalskrammelbandet Bugman.
Royne har under många år gjort låtar och inspelningar under namnet Roypan: http://www.myspace.com/roypanh
Robert spelar lite ibland men inte med något band.
------------------------------------------------------------
Om man inventerar Astmakörens efterlämnade inspelningar kan man räkna till 46 egna låtar och 7 covers som fastnat på band; de flesta i minst två versioner. Vi spelade in i replokalen med 4- eller 8-kanalsporta, ibland i ”riktig” studio som tyvärr oftast var av sådan prisklass att studioteknikerna inte var så bevandrade i tekniken. Enda undantaget är Studio Largen, där vi vintern 1995 spelade in en demo med sex låtar. Denna demo, samt diverse andra inspelningar, kommer att läggas ut på denna blogg framöver.
