måndag 4 oktober 2010

”SÖKES: AGGRESSIV TOLVSTRÄNGAD GITARR”

.

Ungefär så stod det på den upptejpade lappen. Jag var inne i den lilla butiken Gitarrtorget på S:t Eriksgatan, minns inte i vilket syfte – kanske var det just att titta på lappar. Sedan kanske ett halvår var jag bandlös, efter att ha lämnat Astmakören nån gång på våren 1996.


Inte för att jag inte hade försökt ändra på detta. Jag provspelade med flera band under sommaren och hösten; alla har inte avsatt några djupare spår i minnet. Jag har dock inte glömt:

¤ Bandet med replokal i Skärholmen. ”Vi tänker satsa stenhårt på det här!” Jag sneglade skeptiskt på sångerskans höggravida mage. Gitarristen, den blivande barnafadern, hade i alla fall skojig frisyr – långt hår, sen hade han tydligen lagt en karott över huvudet och gjort en inverterad karottfrilla, dvs rakat bort allt hår ovanför kanten. Som ett skinhead med hockeyfrilla, med andra ord.

¤ Bandet med replokal i Fryshuset. Trummisen kunde inte komma, så den ene gitarristen satte sig på trumstolen. Det lät inget vidare och det var svårt att synka basen med. Försökte förklara detta på ett fint sätt, men ”trummisen” blev förnärmad över att jag antydde att hans spel inte var så vasst. Varken de eller jag följde upp kontakten.

¤ Mannen med replokal i hörnet Fleminggatan-S:t Eriksgatan. Han hade gitarr och en massa låtar, varken jag eller den för både honom och mig okände trummisen hade hört låtarna förr men vi fann oss snabbt och hakade på. Det lät riktigt bra, det här kunde vara något att satsa på! Fast när det kom till kritan var inte gitarristen intresserad av att bilda band med oss, han hade redan ett. ”Jag tyckte bara det kunde vara kul att spela med några andra nån gång.” OK, här trodde man att det var äkta kärlek och så var det bara ett vänsterprassel…


Men nu stod jag alltså, en bandlös bas, där i musikaffären. Kanske var det en tolvsträngad gitarr jag var? Åtminstone hade jag en sådan, som jag köpt av min morbror för en spottstyver. Och ”aggressiv”, ja, jo, det tenderade ju ofta att bli så i Astmakören. Värt ett försök, kanske?


Sagt och gjort. Kontakt knöts, demo lämnades över. (Minns jag rätt kom alla fyra när vi möttes för att lämna över kassetten, de var väl nyfikna tror jag.) "Vi spelar medeltida låtar på vårt sätt", var väl beskrivningen på ett ungefär. När jag sen kom hem behövde jag lyssna typ tio sekunder för att inse att detta var det band jag sökt. Det var nämligen så förbannat bra. Ösigt, röjigt, med förstklassig sång – "medeltida rock'n'roll" var det närmaste jag kunde formulera det i ord. Men var jag den de sökt? Här gick det inte att ta några chanser. Jag försökte gång på gång spela till de fyra låtarna, det var inte helt lätt men röja loss gick det ju att göra. När vi sen träffades i deras replokal för att se om det fanns nåt att gemensamt bygga på satsade jag så att det nyinköpta plektrumet var cirkelrunt efteråt. Ömsesidigt tycke uppstod och det vara bara att börja rulla.


Fyra till var de alltså i bandet; Janne och Marcas på fioler, Umer på sång och Robban på kotrumma. (Under de dryga tre år bandet funnits hade dock sättningen varit tämligen instabil.) Gitarren blev på nåt sätt det som skulle hålla ihop det hela, det som ofta är basens roll i mer traditionella elektriska band. Jag märkte snart att Robban inte var helt tillfreds med att stå och banka på sin enda trumma, han var en mycket driven trummis som bland annat varit med i Dark Funeral en sväng (dit han senare återvände) och kotrumman var helt enkelt inte intressant nog. Att vissa spelningar hade klädkod "säckväv" snarast förstärkte tveksamheten. Vi gjorde nåt försök med trumset och basist, för att tillmötesgå hans krav, men det ville sig inte riktigt. En spelning hann vi med, i januari 1997, innan Robban lade stockarna på kohuden och lämnade oss.


Då var det alltså dags att annonsera igen. Eller kanske inte? Jag kom att tänka på Stebbe, gitarrist och sångare i Astmakören. Han var ursprungligen en trygg, taktfast trummis, och hade nog den personlighet som krävs om man ska få ut något av att banka kotrumma. Kunde han vara intresserad? Ett telefonsamtal, visst kunde det tänkas att han var det, och där föll den näst sista pusselbiten på plats. Näst sista? Ja, bara nån vecka senare kom också Janne "Jie Zelf" Erixon med på djembe och diverse skrammel. Han hade varit med i en tidigare upplaga av bandet men inte riktigt haft den disciplin som krävdes som ensam trumbankare. Nu blev han i stället vårt "wild card", jokern i leken som kontrasterade utmärkt mot Stebbes trygga dunkande. Vissa spelningar utmynnade i veritabla trumdueller dem emellan.


Två Fisk & En Fläsk var redo att rocka loss...




(Fortsättning följer)

tisdag 31 augusti 2010

Bloggen är inte död...

...den bara luktar så. Har myckat annat att göra nu, men vilket år som helst kan man hitta musik av och med Två Fisk & En Fläsk här.

onsdag 23 juni 2010

TVÅ FISK OCH EN FLÄSK, INTERVJU

En intervju som gjorde i samband med att första skivan släppts:

"Ibland känner man det genast. Som en skälvning. Som en föraning om att något stort kommer att inträffa. Som när debut-cd:n från Två Fisk Och En Fläsk kröp upp i min hand, stirrade på mig och sa: Spela mig! Spela mig!!! Det gjorde jag och en dov vibration spred sig allt kraftigare i mitt inre. Det jag hörde var den svenska folkmusikens räddning.

Räddningen undan allt det jag tycker att den svenska folkmusiken blivit, en prydlig allmogefest med söndagskaffe i gräset. TFoEF är inte fina De är oborstat råbarkade. Så pass att en skivhandlare i folkmusikbranschen lämnade gruppens releaseparty efter en låt för att "det är för högt, rökigt, trångt och en hotfull stämning".

-Dom är kanske inte vana att gå på såna konserter. Vi spelar nog mer för en rockpublik än för en folkpublik, spekulerar Janne Liljekvist.

-Vi är i kläm mellan de två smakblocken, säger Marcas Oreglia och menar det i fråga om skivbolagen. Dom som ger ut folkmusik tyckte inte att vi lät som nåt folkmusikband - de kritiserade t ex Umers sång: "Hon låter ju inte som Lena Willemark - sådär kan man ju inte sjunga!". Och rockbolagen tyckte inte att vi lät som ett traditionellt rockband.

-Det var bara NonStop som var intresserade, men de hade inga pengar så vi fick bekosta inspelningen av skivan själva, berättar Janne.

Både Marcas och Janne spelar fiol och Umer heter Mossige-Norheim i efternamn. Tillsammans med Olof Öberg på akustisk gitarr, Stebbe Grapenmark på kotrumma och Jie Zelf på slagverk, skapar de en musik som ligger närmare energin hos gamla engelska folkrockband än vad de gör t ex Garmarna. Men ingen i bandet har något direkt folkmusikförflutet. När triogrunden till TFoEF lades 1994 kom Marcas just från visbetonade Rotlösa. Umer hade sjungit mest klassiskt och Janne hade försökt sig på klassisk violin efter några år som garagerockgitarrist i Shoutless. Marcas och Janne träffades genom att de båda var med i Dramatiska Ensemblens uppsättninga av Carl Orffs Carmina Burana.

-Det var när jag träffade Marcas som jag insåg att man kan spela fiol ungefär på samma sätt man spelar gitarr. Och nu kan jag spela efter hur många öl som helst! Det kunde jag inte när jag spelade klassiskt, konstaterar Janne.

Typiskt för TFoEF är att de ger rum åt en nästan rituell kraft i sin musik. Det är som om någonting tar sig in i musiken och börjar agera på eget bevåg.

-Men det låter ju utmärkt! utbrister Umer.

-Just såna där tillstånd när det börjar hända saker brukar bli när vi jammar live, berättar Janne. Jie är så svår att styra, han slutar inte lira. Då måste vi ju göra någonting. I Visby under medeltidsveckan där vi spelat tre gånger, sitter vi nere vid muren vid vattnet och har trum-jamsessions. Vi spelar John Coltrane-låtar på trummor och flöjt. Sen när vi tröttnar eller slocknar går Jie vidare och trummar!

Så var det det där med namnet - var kommer det ifrån?

-Har du läst Bibeln? frågar Janne.

Jo, men det var väl bröd Jesus använde - inte fläsk?

-I den vanliga versionen, ja. I apokryferna mättar han prästerna med två fisk och en fläsk.

Kanske låter det inte som en delikatess. Men det är det. Åtminstone musikaliskt.

Peter Sjöblom i Magazine Groove, nr. 24/1998"

tisdag 22 juni 2010

TVÅ FISK OCH EN FLÄSK

En liten aptitretare i form av en recension av vår andra CD, "Jungfruburen":

"One image of Nordic music invokes a witches' Sabbath of rhythmic brutality accelerated into a devilish tornado, while another calls forth a sedate, almost geometrically classical string ensemble. Swedish septet Två Fisk och en Fläsk (Two Fish and One Bacon) delivers on both conceptions, with a heavy emphasis on the former. The three-man percussion section imparts more thunderous drive to this acoustic ensemble than could a dozen distorted electric guitars. Dual, and occasionally dueling, fiddlers play with a raw abandon, never flinching from dissonance, alternately produced in distanced reverb or middle-of-the-scull immediacy, while a single guitar holds things together with suspicious ease. The vocals of Umer Mossige-Norheim, fragile and falsetto, lacking the direct power of Garmarna's Emma Härdelin, seem at first a poor fit for such a dynamic combo, but ultimately serve through contrast.

The opening track, "Saltarello IV," is a 'pre-prise' of themes from the final track, suspenseful guitar strum leading into fiddle strokes over a James Bond theme, before breaking into a crazed gallop featuring percussion and fiddles, the spy theme returning to usher in an even quicker gyring two-step version of the melody, expiring abruptly in exhaustion. Above the bouncy beat driven by thunderous drums and low fiddle duet of "Källarjonets Lilla Vän," Mossige-Norheim's vocal is teased by neighing fiddle effects, the instrumental break brutally dissonant, the cumulative effect unexpectedly joyous. In "Junfrun i Buren," with its syncopated, almost Bo Diddley beat on hand percussion, Mossige-Norheim's multi-tracked vocal exults in a hospitable jazzy mode over occasional guitar chords, dual fiddles finally invading with a single demonically delivered rhythmic figure.

A demented drum roll and guitar strum introduce "Lussi Lilla," vocal alternately incanting a contrasting verse and joining the beat in redoubled intensity, with a wonderfully dizzy, almost Celtic central instrumental dance featuring whistle and fiddle. "Femton Gånger" begins with an erudite classical string ensemble (I knew they had it in them!), before sliding smoothly into a swinging common-time beat with sawing fiddles and hardy baritone voices carrying a marching song. Mossige-Norheim's vocal is at home with the melodic delicacy of "Herr Olaf," fiddles and drums adding an addictive drive to choruses and breaks, descending dissonance at times waxing psychedelic. "Fortune Plango" features a calm, Indian tabla and drone intro, rattling Moroccan-inspired double-time percussion, and vocal dissonance experiments, a mixed world-beat fantasy from the Swedish caravan route.

If you enjoy Scandinavian music, especially the driven intensity of Hoven Droven, Garmarna, and early Hedningarna, don't deprive yourself of this carefully arranged yet wildly performed recording. - Jim Foley "

(Från http://www.rootsworld.com/reviews/2fish.shtml )

Kungörelse

De viktigaste (=bästa) inspelningarna med Astmakören är upplagda; blir säkert en del väl valda äldre inspelningar också med tiden. Nu står dock Två Fisk & En Fläsk på tur, det akustiska bandet som spelade in tre album mellan 1998 och 2004 varav de två första släpptes.

Därefter blir det nog, varvat med mer Astmakören, minnen om och musik av Sture Med Läppen. Om inte någon inblandad är våldsamt däremot.

onsdag 9 juni 2010

Portainspelningar 1994

1. Våldsamt sex
2. Gay games
3. Banne mej
4. Mat I
5. Sången om Per
6. På knä
7. Tjuren Ferdinand
8. Jag är dum
9. Vi ska droga ner dej
10. Purjo
11. Dödtid
12. Dino III

Inspelade i replokalen, förutom "Våldsamt sex" och "Gay games" som spelades in i studion på Vällingby fritidsgård.

Ladda ner här:

Portainspelningar 1994


Kommentarer:

Sången om Per

Sann berättelse. I princip. Om en man som inte gillade Astmakören. Se "Historien om Astmakören" för detaljer.


Vi ska droga ner dej

Texten verkar vara inspirerad dels av Peps "Ångestneurotiker", dels av Dead Kennedys "Hyperactive child". Är det kanske ett friskhetstecken att må mentalt dåligt i vår värld, typ. Kanske diskutabelt men fråga kan man väl alltid göra.


Purjo

Lite väl plakataktig text kanske men så här kändes det när Ny Demokrati härjade som värst - när Greven&Betjänten hoppat av och det bara handlade om hemska muslimer. Som tur är är de tiderna låååångt borta, eller hur?


Dödtid

"Har din mamma talat med dej om Döden nån gång?"


Dino III

En sista instrumental variant av en låt som hängt med ett par år, med eller utan text. Kanske laddar jag upp även äldre versioner nån gång framöver.

(För kommentarer till övriga låtar, se "Portainspelningar 1995" och Vårklåda -95".)

måndag 31 maj 2010

Tjuren Ferdinand

Mamma ger mig stryk och skäll
Pappa vill ha sex ikväll
Tomten är en elak fan
Rövar bort små barn

När hela världen står i brand
Då kommer Ferdinand
Han tar mig till sitt land
Hand i hand med tjuren Ferdinand

Lärarna vill spöa mig
Niorna vill döda mig
ÖB vill förkyla mig
Med sin kylarspray

När hela skogen står i brand
Då kommer Ferdinand
Han tar mig till sitt land
Hand i hand med tjuren Ferdinand

Det var så förskräckligt
Jag drömmer om det än
Dumma krumma gubbar
Ville byta bort min vän
Slakta honom, stycka honom,
Göra isterband
Men som en man gick landet
Ut i krig för Ferdinand
Så där fick dom tji
Ja, där fick dom tji...

Inget jobb och ingen mat
Kronofogden kommer snart
VS i mitt underliv
Gonorré och HIV

När hela livet står i brand
Då kommer Ferdinand
Han tar mig till sitt land
Hand i hand - hand i hand
Hand i hand med tjuren Ferdinand

------------------------------

Fotnot: hösten 1982 annonserade SVT att man tänkte ta bort Tjuren Ferdinand från Kalle Ankas Jul. Reaktionerna blev dock så starka att de visade Ferdinand i alla fall, efter det ordinarie programmet, och sedan dess är han med igen och lär så förbli. Sensmoral: tjafsa inte med Svenska Folket! Vi kan ta krispaket, arbetslöshet och sånt där, men rör inte vår Ferdinand!

måndag 17 maj 2010

Portainspelningar 1995

Ett par inspelningar gjorda med 4ch-porta i replokalen våren-sommaren 1995 - musiken inspelad live med två mikrofoner utplacerade i rummet, sången pålagd på de återstående två kanalerna.

Porta95 (sendspace)

Personligen tycker jag dessa inspelningar är de som bäst fångar hur Astmakören verkligen lät, med ordentligt tryck på bas och trummor.

Om låtarna:

Juckhunden
Gert Fylking sprang runt i TV utklädd till juckande hund. Även människor kan ibland känna det som att man aldrig får komma till.

Åh han ler
Om att lära sig Konsten Att Veta Sin Plats.

Vid ditt element
Ett par bekanta till bandet med, ibland, vild fantasi, berättade bland annat om vad Royne skulle ha varit med om efter en utekväll på kinkyklubben Extrakt. Element, rep, ishink och sandpapper förekom i berättelsen, som företedde vissa likheter med vad som händer i denna låt. Royne dementerade inte, han log bara gåtfullt.

Rör mina bröst
Handlar inte om något särskilt. Ja, OK, en kvinnlig stalker, tydligen. Vad vi nu skulle haft för erfarenheter av sådana. Förutom Robert, då (se "historien om Astmakören").

Vårklåda
Om klådor man kan känna när det våras. ”Bättre lyss till den sträng som brast” och så vidare.

Mat
Den sista av flera versioner av denna låt. Handlar om något som, trots dess nödvändighet för människan, blivit föremål för skamligt få låtar i musikhistorien.

Instrumental demo I&II
Minns att vi höll på med texter till dessa, men de blev visst inte tillräckligt färdiga för pålägg. Till den första av låtarna var det ännu en betraktelse över Roynes äventyr på Extrakt:

"En man försöker komma in på Extrakt
Mitt i dörren står en stöddig vakt
Nej min vän, gå hem igen
Han köper brallor och väst av skinn
Inga problem - han kommer in"

(Sann berättelse ur livet.)

Mat (instrumental)
Samma inspelning som ovan, fast utan sång.

lördag 15 maj 2010

Juckhunden

Jag har en vän på fyra ben
Hans päls är len - han är obscen
Han vill och vill
Men kommer aldrig att få komma till
Han vill och vill
Men kommer aldrig att få komma till

Ett hundliv
Utan sexliv
Vilket liv
Juckhundsliv

Nog möter han en tik ibland
Men jag har kopplet i min hand
Jag rycker till
Han kommer aldrig att få komma till
Han vill och vill
Men kommer aldrig att få komma till

Ett hundliv...

Ibland betäcker han min fot
För han kan inte stå emot
Din dumma sill
Jag kan lura dig vart jag vill
April, april
Du kommer aldrig att få komma till

Ett hundliv...

Jag är dum

Har det hänt att du har snackat skit
för att fixa nån på krogen?
Sagt du har en takvåning på Söder
fast du bor i Västra Skogen?
Ingenting att skämmas för!
Det är sånt som alla gör -
Utom jag, för jag är en åsna.

Nu är det så här, att det är
inte så unikt att prata goja.
Man kan göra det för egen vinning
eller bara för att skoja.
Inte spelar det nån roll
att banken läcker som ett såll?
Jo, för mig, men jag är ju en åsna.

Och aldrig har jag jobbat svart
Jag betalar skatt! - för jag är
Dum - dum dum
Dum dum dum dum dum
Dum nog att betala TV-licens
Dum nog att gå på "huvudvärk" och "mens"
Kommer aldrig få gonorré och HIV
Jag är dum, dum, dum som ett lokomotiv
Och jag får nog aldrig sova i en fyllecell
Jag är dum, dum men rätt så snäll

Har det nånsin hänt att de
har tittat snett på dig på Socialen?
Som om du var lat och kriminell
eller rentav lite galen?
Sen när man går därifrån
bränner assistentens hån
ungefär som en spark av en åsna.

Själv har jag aldrig varit dit
Aldrig kokat sprit! - för jag är
Dum - dum dum
Dum dum dum dum dum
Dum nog att betala TV-licens
Dum nog att gå på "huvudvärk" och "mens"
Kommer aldrig få gonorré och HIV
Jag är dum, dum, dum som ett lokomotiv
Och jag får nog aldrig sova i en fyllecell
Jag är dum, dum men rätt så snäll

torsdag 13 maj 2010

Vårklåda -95



Vårklåda -95  (sendspace)

Denna demo spelades in i Studio Largen under två helger i jan-feb 1995.

Tekniker: Roger Skogh
Producent: Lars Blomstrand och Astmakören




Om låtarna:


Våldsamt sex

Textmässigt löjligt inspirerad av Shamens ”Love, sex, intelligence”. Inget djupare budskap än så.


Gay games

När vi gjorde låten pågick Gay Games i New York (http://en.wikipedia.org/wiki/Gay_Games). Eftersom Robert, mer eller mindre seriöst, ibland gav uttryck för viss grad av homofobi fick han vara med i texten.


Banne mej

”Den här låten måste ha en rå text”, tyckte de andra. ”Mycket sex!” Genom att använda ord som ”kåt” och ”knulleri” lyckades jag lura på dem en finstämd hyllning till Kvinnan som Subjekt. Eller till Mannen, för den delen, om man är kvinna. Eller man.


På knä

Om Konsten Att Veta Sin Plats.


Jag är dum

Det är inte alltid så dumt att vara dum. Trumkompet är förresten snott från en Hoodoo Gurus-baksida, men i dubbel hastighet.


Tjuren

Ska man lyckas få svenskarna att gå man ur huse att strida för sin rätt krävs det rejäla övergrepp. Som att hota med att ta bort ett avsnitt ur Kalle Ankas Jul, till exempel.

tisdag 11 maj 2010

Historien om Astmakören





Astmakören blev till hösten 1991, men hade funnits ett par år innan dess under namnet Magic Mushrooms och med ständigt växlande sättning. I samband med att jag (Olof) kom med i bandet stabiliserades sättningen för de kommande fyra åren, och i samma veva skedde namnbytet. Vi fick kontakt via två annonser (jag annonserade, de annonserade), och efter att jag tagit mig ut till replokalen i Barkarby fann vi varandra tämligen omgående, såväl musikaliskt som på det personliga planet. De andra berättade att de av olika anledningar ville heta något på svenska, och starkt funderade på Astmakören. Detta tyckte jag var ett utomordentligt namn, och vi hade därmed funnit varandra även på detta plan. (Vanligaste frågan på spelningar: ”Har ni astma?” För att inte anklagas för lyteskomik kunde vi med gott samvete svara att Stebbe faktiskt hade en form av astma.)

Medlemmar 1991-95:
Stebbe – gitarr, sång
Olof – bas, sång
Robert – trummor
Royne – gitarr, sång

Dessutom var Läder-Johnny ofta med på spelningar och inspelningar de första åren, med sin tvättbräda och diverse annat skrammel.



Namnbytet signalerade också att en lätt förändring av musiken, mot något rakare, aggressivare, mindre psykedeliskt, börjat ske redan innan jag kom med. Grunden till repertoaren var fortfarande gamla Magic Mushrooms-låtar, men vi började snabbt komplettera dessa med nya. Redan första gången vi sågs repade vi en ny låt de hade filat på, som dock saknade text. Till nästa rep hade jag totat ihop en sådan, och från den dagen blev jag bandets mest produktive textförfattare, främst för att jag var snabbast med pennan. Detta medförde också något annat: för att presentera texterna var det lämpligt att sjunga dem, och av bara farten fortsatte jag sjunga – något varken jag eller de andra egentligen tänkt sig, jag ville ju bara mosa på basen. Det var Stebbe som var Sångaren. Min röst var dessutom inget vidare till att börja med. Men det lät rätt bra när vi blandade våra röster, så vi fortsatte med det.

Astmakören repade flitigt, tre gånger i veckan, och gjorde en hel del låtar. För det mesta blev dessa till genom att vi jammade fram musiken, ofta utgående från ett riff som Royne kommit på. När det började likna något gjorde jag en text, som för det mesta utgick från nåt vi lekte fram under jammandet, eller som inspirerades av något aktuellt eller av vår interna bandhumor. Sen fixade vi tillsammans ihop allt till en låt. Royne och Stebbe lade ner mycket tid på att gitarrerna skulle fungera ihop så bra som möjligt, inte ta ut varandra eller gå på tomgång någonstans. Lät någon låt sen lite för "vanlig" slängde vi in ett "psykbreak" på lämpligt ställe.

(En som definitivt inte gillade bandets utveckling var en av de gamla Magic Mushrooms-medlemmarna, som vi kan kalla Pär eftersom det var just så han hette. Vi blev bara sämre och sämre i hans öron. ”Det låter precis som Asta Kask” var en av de synpunkter som framfördes med mindre uppskattande röst. Ett tungt argument som Pär ofta tog fram var något i stil med att Janne Schaffers fru hade hört en inspelning med Magic Mushrooms och sagt att det lät bra. Pär fick som straff för sitt gnäll en egen låt, ”Sången om Per”.)




Under våra knappt fyra år tillsammans hade vi drygt 40 spelningar i Stockholmstrakten. 1993 var det ”intensivaste” med ungefär hälften av dessa. Ett par av spelningarna var på punkställen som Vita Huset i Roslags Näsby, men på nåt vis kom vi aldrig in riktigt i de vanliga punkkretsarna – de enda vi kände hyfsat bra var Taboo, som visserligen fick en hit några år senare när de efter ett par medlemsbyten blivit Topper, men som då var i princip okända utanför Vällingby. I samband med en spelning på Kafé 44 kände jag dock att möjligheter var på väg att öppna sig:

¤ Efter giget kommer en från publiken fram och berättar hur bra han tyckte det varit. Jag svarar väl nåt i stil med ”jo, vi vet det”, och plockar ihop sladdar. ”Vi måste spela ihop nån gång!” ”Jaha, och vilka är ’ni’ då”, säger jag förstrött och lägger ned basen i fodralet. ”De Lyckliga Kompisarna!” Då slår det mig: det är Mart som står framför mig. Mart Hällgren! DLK! De är bra, de är kända, de är i ropet! Snabbt slår jag om från förströdda blickar till servila bugningar. Möjligheterna spelas upp i mitt huvud: om DLK åker på turné, om Astmakören följer med som förband, om, om… vi byter ytterligare några ord, och skiljs åt med ett ”vi ses”.

En tid senare spelar De Lyckliga Kompisarna på Studion vid S:t Eriksplan. De har varit ute på turné med en ny sättning, och tanken är att de ska fira av den gamla (som spelade in Tomat) med en sista konsert. Jag går dit för att försöka sammanstråla med min nye vän, dra upp våra gemensamma konsertplaner och så. Det blir en strålande spelning, och efter sista extranumret går jag fram till Mart. Han hälsar lite osäkert, känner han inte igen mig? Jag försöker påminna honom om att ”vi skulle försöka spela ihop nån gång”. ”Öh, jo, visst… men fan vad tråkigt, vår sista spelning och alla bara drar… vänta, jag måste snacka med…” Jag lämnar Studion i en blandning av besvikelse över förlorade möjligheter och en klar insikt om att det inte finns några genvägar till lycka och framgång. ¤

Några andra episoder som skulle kunnat vara Spinal Tap-outtakes:

¤ Gruppen Mandala har fått skivkontrakt och ska uppträda inför branschfolket. De vill ha ett band till som spelar, men inte som förband utan som ”efterband”, dvs för att varva ner publiken efter Mandalas framträdande. För gaget två Gorby’s och en Cola per person (eller var det en Gorby’s och två Cola?) anlitas Astmakören. Innan vi hinner gå på försvinner 95% av publiken; ett fåtal, kanske 4-5 personer, sätter sig på golvet ungefär mitt mellan scenen och mixerbordet. Innan vi hunnit spela sista låten har också de försvunnit. Vi frågar mixerkillen om han vill höra ett extranummer? ”Nej.” ¤

¤ Astmakören ska spela någonstans i Nackatrakten och vi kör dit i två bilar. Jag och trum-Robert delar den ena. På vägen dit berättar han om något som irriterar honom: förutom Astmakören spelar han också i bluesrockbandet Lokotrack, som haft en serie spelningar på en restaurang i Rissne under veckan. En medelålders finska verkar ha fäst sig vid Robert, vilket hon visar mer och mer för varje kväll. Robert är inte det minsta intresserad och tycker situationen blir alltmer störande, men man kan ju inte gärna be publiken dra åt helvete. Nå, vi kommer till Nacka, sätter upp grejorna, soundcheckar, och väntar på att det ska komma nån publik. Detta visar sig dröja, förmodligen för att det pågår en stand-up-comedy-show på ett annat hak i trakten. Sent omsider börjar vi i alla fall spela, inför en publik bestående av bartendern och några enstaka vinddrivna gäster. Vid ett bord sitter två lokala medelålders kvinnor. Efter en låt reser sig en av dem och skriker med tydlig finsk brytning: ”JÄTTEBRA! TROMMISEN ÄR BÄST!!” Vi konstaterar att om vi vill satsa på en publik av medelålders kvinnor har vi rätt person på trumpallen.

När vi sedan håller på att packa ihop prylarna blir stället plötsligt fullt av människor. Det visar sig att det konkurrerande haket stängt för kvällen. Flera undrar om vi inte kan spela en gång till, men det visar sig inte vara möjligt.¤

¤ Royne, Stebbe och jag sitter på tunnelbanan efter en födelsedagsfest hemma hos Robert. I denna lätt uppsluppna stämning spånar vi lite om huruvida Astmakören inte borde ha enhetliga scenkläder. Eftersom vi alla gått på lågstadiet i mitten av 70-talet kommer vi på den genialiska kombinationen ”kalasbyxor och sockiplast”. (Kallar vi oss dessutom för ”Partajters” blir det så uselt att det blir riktigt, riktigt bra.) Eftersom vi är ett målmedvetet band låter vi inte detta stanna vid fylledillande utan försöker verkligen ekipera oss med dessa plagg. Sockiplasten faller på att våra storlekar är svåra att få tag i, men kalasbyxorna hänger med under ett antal spelningar. Efter en tid slutar vi med dem utan att egentligen behöva fatta något uttalat beslut i frågan. Förmodligen hänger det ihop med att publiken inte tyckte det såg så tufft ut som vi trodde att det skulle vara, den där gången på tunnelbanan; tvärtom får vi obehagligt ofta den hotfulla frågan ”Är ni bögar, eller?” ropad från publikhavet.

En videoinspelning från Tre Backar blir en ögonöppnare. Vi upplevde det som att vi röjt järnet på scen, bara energin borde räckt för att vinna över mer tveksamma delar av publiken. Den enda ”energi” man ser på videon är, förutom en hårt arbetande trummis, tre herrar som iklädda damstrumpbyxor då och då sparkar till med ett ben eller plötsligt omotiverat hoppar upp en decimeter i luften. ”Partajters” blir en parentes i gruppens historia.

Kvar från denna lätt rodnande tid blir dock en slogan som vi har med på konsertaffischerna ett tag: ”Tajtare än kalasbyxor – svettigare än sockiplast”. Något lite lättare för potentiella konsertbesökare att ta till sig än den rubrik vi klippte ur en kvällstidningsartikel om kvalster och tryckte på våra första affischer: ”Dom äter och bajsar i din säng”. Nog för att all publicitet är bra publicitet, men denna slogan verkade dra till sig folk som väntade sig en något mer performanceliknande show än den vi bjöd på. ¤

¤ Vi har en spelning på Fatburen vid Medborgarplatsen. Av någon i efterhand outgrundlig anledning delar vi upp spelningen i två set med en tio minuters paus emellan, där det är meningen att jag ska stå kvar på scen och säga roliga saker till publiken. Vad som inte slagit mig är åtminstone två saker: ställer man sig på scen för att vara rolig ska man jävlar-i-det också VARA rolig, och tänker man ägna sig åt stand-up-comedy är det bra att förbereda något i förhand och inte bara gå upp och improvisera. Det blir inte någon total katastrof, de flesta skrattar faktiskt åt det enda jag förberett (dikten om en galt som blev kåt-lätt), men mersmak är något som det hela inte ger. Beslutar mig för att hålla mig till musiken i framtiden. ¤

¤ En stor "rockbandstävling" ska gå av stapeln i Stockholm med omnejd. Vi lämnar in en replokalsdemo och blir naturligtvis inte förvånade när vi blir uttagna till en deltävling. (Det visar sig sen att arrangörerna inte orkat lyssna igenom särskilt många demokassetter, och bestämt sig för att låta alla intresserade band tävla.) Deltävlingen går av stapeln nånstans i södra stor-Stockholm; vi spelar den cover och de två egna låtar, som reglerna föreskriver, med bravur. Konkurrensen är inte överväldigande, nåt hårdrocksband, några fjuniga indiepoppare... nåväl, juryns representant går fram till mikrofonen för att förkunna segraren. Indiepopparna. Därefter urskuldar han sig å sina medledamöters vägnar, han tycker det är pinsamt och obegripligt att inte Astmakören vunnit. Även segrarnas sångare kommer fram efteråt och är lite skamsen, eftersom han tycker vi borde varit självklara segrare. Kampen går vidare. ¤

¤ Astmakören spelar opluggat på en pizzeria i Vällingby, med tre gitarrer och trummor. En del låtar är från vår vanliga repertoar, dessutom fyller vi på med covers som Johnny Cashs ”Ring of fire”. Efter spelningen kommer en ung man fram och berättar för mig att han kommit dit för att supa ner sig, eftersom hans tjej gjort slut, men efter att ha hört oss är han så lätt till sinnes att han tänker gå hem och vara glad istället. Det känns som att vi gjort något bra. ¤

¤ Vi blir övertalade att göra en utomhusspelning på Fornstocksfestivalen i Vällingby. ¨Det kommer en kameraman från MTV och filmar er¨ är ett argument i sammanhanget. Astmakören gör en av sina vassaste spelningar någonsin; Robert röjer loss så att cymbalstativ flyger åt alla håll, en av våra vänner i publiken kastar sig upp på den meterhöga scenen för att resa upp dem igen. Det visar sig dock efter spelningen att den s.k. kameramannen filmat ett gäng icke spelkunniga tolvåringar som spelade innan oss, för att sedan – när det var dags för Astmakören – packa ihop utrustningen och gå. Vi hoppas innerligt att "Astmakören" inte presenteras på MTV i form av ett gäng icke spelkunniga tolvåringar. ¤

Sommaren 1995, efter Fornstocksspelningen, slutade Robert i bandet. Förmodligen hade han fått nog av att vi andra, inte minst jag, tyckte det var självklart att våra tre repningar i veckan gick före allt annat privatliv; man lämnade liksom inte återbud till ett söndagsrep för att man var med familjen på landet, då fick man vara beredd på hårda ord. Att ingen av oss andra hade familj på den tiden påverkade säkerligen vår inställning i frågan. Kort sagt, Robert gjorde vad de flesta normala människor skulle ha gjort – tog sina stockar och lämnade oss. Och så här i efterhand var det då Astmakören upphörde, även om vi andra hittade en ny trummis och fortsatte – vi gjorde inga fler låtar, inga inspelningar, och om jag minns rätt blev det bara en spelning till.

¤ Vi åker pendeltåget in till Stockholm för vår, visar det sig senare, sista spelning. Vår nye trummis, amerikanske Sean, har med sig en virveltrumma av stor känslomässig betydelse för honom – en examenspresent från hans trumlärare, eller nåt i den stilen. Under viss vånda låter han Royne bära den. När vi går från pendeln ner mot tunnelbanan kommer Royne på den ljusa idén att vi ska lura Sean att virveln blivit kvar på tåget. Stebbe tar trumman och Royne går ifatt Sean, som omgående studsar till när han ser att Royne inte bär på hans älskling. Royne skrattar gott, ett lyckat skämt. Tio minuter senare kliver vi av i Gamla Stan; när tåget rullar iväg upptäcker Royne att han denna gång glömt kvar virveltrumman på riktigt. Sean håller på att bryta ihop; han sitter med huvudet mellan händerna och får bara ur sig: ”Major fuck-up… MAJOR fuck-up…” Som tur är har någon ärlig människa lämnat trumman till tågföraren, och efter nån timme är den i rätta händer igen. Spelningen blir rätt lyckad; efteråt tycker en i publiken att vi spelat ”professionell punk”.¤

Jag, som basist, kom aldrig riktigt överens med Sean – det var inga problem på det personliga planet, men musikaliskt klickade det inte. Han var en driven trummis, ingen taktfast ”vedhuggare” som Robert utan mer inne på sånt som Jane’s Addiction. Jag hade velat ha en trummis som gärna fick spela lite udda saker, men som mosade när det skulle mosas. Nån gång i mitten av 1996 tog jag därför min bas och lämnade bandet. De andra fortsatte en tid med Stebbe på bas, men det rann så småningom ut i sanden.

Vi slutade dock inte med musik bara för att Astmakören gått upp i rök.

Hösten 1996 provspelade jag med min 12-strängade akustiska gitarr i Två Fisk & En Fläsk, och det blev samma typ av självklara upplevelse som då jag spelade med Astmakören första gången. I början av 1997 hoppade vår man på kotrumma av, och då värvade jag Stebbe till bandet. Två Fisk & En Fläsk släppte två fullängdare, 1998 och 2000, och spelade flitigt ett tag med två spelningar sommaren 1998 som höjdpunkter – dels Arvikafestivalen, dels ett utsålt cirkustält i Vasaparken i Stockholm. Vi spelade in ännu en skiva 2003-04 som inte släpptes, och sen dess har vi bara spelat ihop vid enstaka tillfällen utan att egentligen ha lagt av.

Stebbe kom som sagt med i Två Fisk & En Fläsk han också, och har dessutom spelat med andra Två Fisk-medlemmar i olika sammanhang – bland annat på Månegarms ”Urminnes hävd – the Forest sessions”. Han är också, "ganska sporadiskt men ändock regelbundet på nåt sätt", trummis i instrumentalskrammelbandet Bugman.

Royne har under många år gjort låtar och inspelningar under namnet Roypan: http://www.myspace.com/roypanh

Robert spelar lite ibland men inte med något band.


------------------------------------------------------------

Om man inventerar Astmakörens efterlämnade inspelningar kan man räkna till 46 egna låtar och 7 covers som fastnat på band; de flesta i minst två versioner. Vi spelade in i replokalen med 4- eller 8-kanalsporta, ibland i ”riktig” studio som tyvärr oftast var av sådan prisklass att studioteknikerna inte var så bevandrade i tekniken. Enda undantaget är Studio Largen, där vi vintern 1995 spelade in en demo med sex låtar. Denna demo, samt diverse andra inspelningar, kommer att läggas ut på denna blogg framöver.

Förord

På den här bloggen kommer jag att lägga upp texter om band jag spelat i, och i mån av möjlighet inspelningar med banden ifråga. Först ut blir Astmakören, som existerade mellan 1991 och 1996.

Min plan är att sedan fortsätta med Två Fisk & En Fläsk; sen blir det kanske Sture med Läppen (1982-86), Sankt Göran & Staken (1981-83), och möjligen något mer.