måndag 4 oktober 2010

”SÖKES: AGGRESSIV TOLVSTRÄNGAD GITARR”

.

Ungefär så stod det på den upptejpade lappen. Jag var inne i den lilla butiken Gitarrtorget på S:t Eriksgatan, minns inte i vilket syfte – kanske var det just att titta på lappar. Sedan kanske ett halvår var jag bandlös, efter att ha lämnat Astmakören nån gång på våren 1996.


Inte för att jag inte hade försökt ändra på detta. Jag provspelade med flera band under sommaren och hösten; alla har inte avsatt några djupare spår i minnet. Jag har dock inte glömt:

¤ Bandet med replokal i Skärholmen. ”Vi tänker satsa stenhårt på det här!” Jag sneglade skeptiskt på sångerskans höggravida mage. Gitarristen, den blivande barnafadern, hade i alla fall skojig frisyr – långt hår, sen hade han tydligen lagt en karott över huvudet och gjort en inverterad karottfrilla, dvs rakat bort allt hår ovanför kanten. Som ett skinhead med hockeyfrilla, med andra ord.

¤ Bandet med replokal i Fryshuset. Trummisen kunde inte komma, så den ene gitarristen satte sig på trumstolen. Det lät inget vidare och det var svårt att synka basen med. Försökte förklara detta på ett fint sätt, men ”trummisen” blev förnärmad över att jag antydde att hans spel inte var så vasst. Varken de eller jag följde upp kontakten.

¤ Mannen med replokal i hörnet Fleminggatan-S:t Eriksgatan. Han hade gitarr och en massa låtar, varken jag eller den för både honom och mig okände trummisen hade hört låtarna förr men vi fann oss snabbt och hakade på. Det lät riktigt bra, det här kunde vara något att satsa på! Fast när det kom till kritan var inte gitarristen intresserad av att bilda band med oss, han hade redan ett. ”Jag tyckte bara det kunde vara kul att spela med några andra nån gång.” OK, här trodde man att det var äkta kärlek och så var det bara ett vänsterprassel…


Men nu stod jag alltså, en bandlös bas, där i musikaffären. Kanske var det en tolvsträngad gitarr jag var? Åtminstone hade jag en sådan, som jag köpt av min morbror för en spottstyver. Och ”aggressiv”, ja, jo, det tenderade ju ofta att bli så i Astmakören. Värt ett försök, kanske?


Sagt och gjort. Kontakt knöts, demo lämnades över. (Minns jag rätt kom alla fyra när vi möttes för att lämna över kassetten, de var väl nyfikna tror jag.) "Vi spelar medeltida låtar på vårt sätt", var väl beskrivningen på ett ungefär. När jag sen kom hem behövde jag lyssna typ tio sekunder för att inse att detta var det band jag sökt. Det var nämligen så förbannat bra. Ösigt, röjigt, med förstklassig sång – "medeltida rock'n'roll" var det närmaste jag kunde formulera det i ord. Men var jag den de sökt? Här gick det inte att ta några chanser. Jag försökte gång på gång spela till de fyra låtarna, det var inte helt lätt men röja loss gick det ju att göra. När vi sen träffades i deras replokal för att se om det fanns nåt att gemensamt bygga på satsade jag så att det nyinköpta plektrumet var cirkelrunt efteråt. Ömsesidigt tycke uppstod och det vara bara att börja rulla.


Fyra till var de alltså i bandet; Janne och Marcas på fioler, Umer på sång och Robban på kotrumma. (Under de dryga tre år bandet funnits hade dock sättningen varit tämligen instabil.) Gitarren blev på nåt sätt det som skulle hålla ihop det hela, det som ofta är basens roll i mer traditionella elektriska band. Jag märkte snart att Robban inte var helt tillfreds med att stå och banka på sin enda trumma, han var en mycket driven trummis som bland annat varit med i Dark Funeral en sväng (dit han senare återvände) och kotrumman var helt enkelt inte intressant nog. Att vissa spelningar hade klädkod "säckväv" snarast förstärkte tveksamheten. Vi gjorde nåt försök med trumset och basist, för att tillmötesgå hans krav, men det ville sig inte riktigt. En spelning hann vi med, i januari 1997, innan Robban lade stockarna på kohuden och lämnade oss.


Då var det alltså dags att annonsera igen. Eller kanske inte? Jag kom att tänka på Stebbe, gitarrist och sångare i Astmakören. Han var ursprungligen en trygg, taktfast trummis, och hade nog den personlighet som krävs om man ska få ut något av att banka kotrumma. Kunde han vara intresserad? Ett telefonsamtal, visst kunde det tänkas att han var det, och där föll den näst sista pusselbiten på plats. Näst sista? Ja, bara nån vecka senare kom också Janne "Jie Zelf" Erixon med på djembe och diverse skrammel. Han hade varit med i en tidigare upplaga av bandet men inte riktigt haft den disciplin som krävdes som ensam trumbankare. Nu blev han i stället vårt "wild card", jokern i leken som kontrasterade utmärkt mot Stebbes trygga dunkande. Vissa spelningar utmynnade i veritabla trumdueller dem emellan.


Två Fisk & En Fläsk var redo att rocka loss...




(Fortsättning följer)