TVÅ FISK OCH EN FLÄSK, INTERVJU

En intervju som gjorde i samband med att första skivan släppts:

"Ibland känner man det genast. Som en skälvning. Som en föraning om att något stort kommer att inträffa. Som när debut-cd:n från Två Fisk Och En Fläsk kröp upp i min hand, stirrade på mig och sa: Spela mig! Spela mig!!! Det gjorde jag och en dov vibration spred sig allt kraftigare i mitt inre. Det jag hörde var den svenska folkmusikens räddning.

Räddningen undan allt det jag tycker att den svenska folkmusiken blivit, en prydlig allmogefest med söndagskaffe i gräset. TFoEF är inte fina De är oborstat råbarkade. Så pass att en skivhandlare i folkmusikbranschen lämnade gruppens releaseparty efter en låt för att "det är för högt, rökigt, trångt och en hotfull stämning".

-Dom är kanske inte vana att gå på såna konserter. Vi spelar nog mer för en rockpublik än för en folkpublik, spekulerar Janne Liljekvist.

-Vi är i kläm mellan de två smakblocken, säger Marcas Oreglia och menar det i fråga om skivbolagen. Dom som ger ut folkmusik tyckte inte att vi lät som nåt folkmusikband - de kritiserade t ex Umers sång: "Hon låter ju inte som Lena Willemark - sådär kan man ju inte sjunga!". Och rockbolagen tyckte inte att vi lät som ett traditionellt rockband.

-Det var bara NonStop som var intresserade, men de hade inga pengar så vi fick bekosta inspelningen av skivan själva, berättar Janne.

Både Marcas och Janne spelar fiol och Umer heter Mossige-Norheim i efternamn. Tillsammans med Olof Öberg på akustisk gitarr, Stebbe Grapenmark på kotrumma och Jie Zelf på slagverk, skapar de en musik som ligger närmare energin hos gamla engelska folkrockband än vad de gör t ex Garmarna. Men ingen i bandet har något direkt folkmusikförflutet. När triogrunden till TFoEF lades 1994 kom Marcas just från visbetonade Rotlösa. Umer hade sjungit mest klassiskt och Janne hade försökt sig på klassisk violin efter några år som garagerockgitarrist i Shoutless. Marcas och Janne träffades genom att de båda var med i Dramatiska Ensemblens uppsättninga av Carl Orffs Carmina Burana.

-Det var när jag träffade Marcas som jag insåg att man kan spela fiol ungefär på samma sätt man spelar gitarr. Och nu kan jag spela efter hur många öl som helst! Det kunde jag inte när jag spelade klassiskt, konstaterar Janne.

Typiskt för TFoEF är att de ger rum åt en nästan rituell kraft i sin musik. Det är som om någonting tar sig in i musiken och börjar agera på eget bevåg.

-Men det låter ju utmärkt! utbrister Umer.

-Just såna där tillstånd när det börjar hända saker brukar bli när vi jammar live, berättar Janne. Jie är så svår att styra, han slutar inte lira. Då måste vi ju göra någonting. I Visby under medeltidsveckan där vi spelat tre gånger, sitter vi nere vid muren vid vattnet och har trum-jamsessions. Vi spelar John Coltrane-låtar på trummor och flöjt. Sen när vi tröttnar eller slocknar går Jie vidare och trummar!

Så var det det där med namnet - var kommer det ifrån?

-Har du läst Bibeln? frågar Janne.

Jo, men det var väl bröd Jesus använde - inte fläsk?

-I den vanliga versionen, ja. I apokryferna mättar han prästerna med två fisk och en fläsk.

Kanske låter det inte som en delikatess. Men det är det. Åtminstone musikaliskt.

Peter Sjöblom i Magazine Groove, nr. 24/1998"