Judas Priest

När jag nu ändå har den här bloggen, så kan jag lika gärna använda den för att lägga upp sådant som detta - en gästkrönika som jag blev ombedd att skriva för bloggen http://metalyze.blogspot.se/ på grund av en förflugen kommentar där. Trodde kanske inte att det första jag skulle skriva på beställning var en analys av Judas Priests 70- och 80-talsdiskografi, men å andra sidan - varför inte? Och styckeindelningen blev uppfuckad på den andra bloggen, här kan jag publicera den som den var tänkt. Dessutom rör det sig definitivt om Köttiga Bitar. Så, alla representanter för "det intelligensbefriade jeansjackefolket", håll till godo!

"Varför 80-talets Judas Priest är sämre än 70-talets" skulle denna krönika handla om. Stora ord, kan tyckas. För vem är jag att bedöma detta? En medelålders kemiingenjör, vars klädkod aldrig innefattat läder eller nitar, och som inte ens var intresserad av gruppens musik på den tiden det begav sig... kort sagt: en lika bra, eller dålig, smakdomare som nån annan.

Nå. Att Judas Priest gick från klarhet till klarhet under 70-talet är nog de flesta överens om; från hård rock nånstans i Nazareth-land till att i princip bli en definition av Metal. Att "British steel" är en klassiker är väl också ställt utom allt tvivel. Likaså att gruppen under hela 80-talet befann sig i en kvalitetsmässig bergochdalbana. Trots detta har åtminstone tre album hög status bland fans - "Screaming for vengeance", "Defenders of the faith" och "Painkiller". Med rätta, kan tyckas; på dessa tre skivor gör ju Priest vad de i de flestas öron var bäst på. Och på "Painkiller" smattrar de till och med på mer än någonsin. Men jag har ändå mina reservationer.

En definition av Metal, skrev jag en bit upp. Visst. Inte nog med att soundet på de tidiga skivorna är hårt och "metalliskt", att Halford blev stilikon... man får också intrycket av en grupp som spelar precis det de vill spela, som inte ber om ursäkt, som inte kompromissar. Dessvärre skulle detta ändras i och med just "British steel". Två förhållandevis poppiga låtar blir hits på "riktigt". Kul för gruppen, men mindre kul för hårdrocksälskarna... för nu kommer man under de kommande tio åren att pendla mellan att sikta på hitlistorna och att försöka återvinna misströstande fans. Och just det här sneglandet åt olika håll ger de resulterande skivorna en lite störande bismak. Även på de mer lyckade, även på "Painkiller". Varför det?

Albumen före "British steel" är i princip oantastliga. Här var Judas Priest stilbildande. Och "British steel" är på sätt och vis kulmen för detta. Men här finns också "Living after midnight" och den i mitt tycke vedervärdiga "United" med... och dessvärre skulle gruppen bli så påverkad av framgången dessa låtar rönte att man försökte sig på en hel skiva i poppigare stil. Tyvärr utan några direkt minnesvärda låtar. Samtidigt som NWOBHM, som Judas Priest i mångt och mycket banat väg för, styr upp på motorvägen och ger full gas. Så kan det gå.

Men sen då? Sen kommer ju två starka album med klassiskt Priest-stuk? Jo, men ändå inte. För det är inte en grupp som sitter i förarsätet längre. Det är en grupp som, lite förvirrat, konstaterar att fansen inte uppskattar dem lika mycket längre och som försöker att visa att "men, vänta, vi är tillbaka igen! NU spelar vi det ni vill ha igen!" Och, handen på hjärtat, hur Metal är det? Att stå och snegla lite försiktigt åt olika håll, att sätta ett blött finger i luften? För så håller man på under de kommande åren. "Turbo", med ett radiovänligt stuk som håller för exakt en låt. "Ram it down", ett tafatt försök att verka toofa igen. Och "Painkiller", där man tycks ha upptäckt att thrash blivit riktigt populärt, så varför inte köra lite dubbla baskaggar? Gruppens hårdaste skiva - men lik förbannat detta sneglande på vad som ska kunna gå hem. Judas Priest, som indirekt inspirerat hela thrashsvängen, försöker haka på i ungefär samma veva som thrash är på väg ut. *suck*

Detta hindrar ju inte att det blev en hel del hörvärt längs vägen. "Painkiller" är bra, väl värd att äga. Men personligen blir jag lite frustrerad av den. Det är aggressivt, men inte SÅ aggressivt. Det fanns redan då åtskillig annan Metal som var betydligt mer aggressiv och spännande. Fast för inbitna Priestfans var det säkert överväldigande att höra gruppen på det sättet, efter de närmast föregående pinsamheterna. I mina öron är det dock 70-talsskivorna som visar var plåtskåpet ska stå.

Och hur avrundar man detta? Med att tycke och smak, det kan man mycket väl diskutera. Så länge man inte glömmer att det handlar om just tycke och smak. Alla har rätt!

Uppdaterade nedladdningslänkar

Nu håller jag på att uppdatera nedladdningslänkarna. Det blir Sendspace, åtminstone för tillfället. Hyfsat popupfritt, men en liten lurig grej - nedladdningslänken kommer en bit ner på sidan, "Click here to start download from Sendspace". Står det bara "Click here to start download" går länken till nåt annat.

Inventering

Jag gjorde en snabb koll av kassettbeståndet, och hittade följande:

¤ Sankt Göran & Staken - Mathissons förråd, hösten 1982

¤ proto-Sture med Läppen - tre "låtar" sommaren 1982: "Buskarna på Wämö", "Bryggan", "Skrunsko Beliskrunsko"

¤ Sture med Läppen - Live i Hoglands park juni 1983

¤ Sture med Läppen - replokalsinspelningar november 1983

¤ Sture med Läppen - Luciakonsert, Thundran (Gräsvik), 10/12 1983

¤ Sture med Läppen - The Habbe session, julen 1983

¤ Sture med Läppen - live i Karlshamn och på Sparre 1984 (Tycks vara ett urval av vad jag betraktade som de bästa versionerna av varje låt; Klas bör ha, eller ha haft, de fullständiga konserterna.)

¤ Sture med Läppen - Voice-studion december 1984 (demo 1)

¤ Sture med Läppen - Voice-studion juni 1985 (demo 2)

¤ Sture med Läppen - Hattfabriken (Januari 1986? Har nåt vagt minne av att vi hade två spelningar typ 4 och 5 januari, och att detta var den första. Ett annat vagt minne säger dock att det inte var så långt efter andra demoinspelningen. På samma kassettband finns Agent Orange och The Odds samt Arado Flugzeugwerke.)

Det är inte direkt de dyraste kassetterna som fanns att tillgå, så hur bra inspelningarna är återstår att se.

Det ska krökas i tid...

...det som böjligt ska bli. Aktiviteten här på bloggen vad gäller nya inlägg har väl inte varit nåt vidare, däremot finns det en hel del intressanta kommentarer till föregående post. Och framför allt den anonyma kommentar som postades typ igår fick mig att fundera över Sankt Göran- och Sturetiden. (Nu kommer jag att tänka på nåt som jag tror jag inte lagt märke till förut - statygruppen "Sankt Göran och draken" beställdes av, och lär ska symbolisera, Sten... just det... Sture.) Jag har väl känt lite grann att Sture ML var mer intressanta än bra, men vid närmare eftertanke: nog räcker det ganska långt? Om gamla fans har så många minnen av bandets konserter mer än 25 år efteråt så har man väl gjort nåt rätt? Så nu har jag god lust att börja från början, och berätta historien om Sankt Göran & Staken & Sture... och ta itu med konverterandet, om jag lyckas ta mig tid till det.

Det kommer mera...

Tomt var det här, men det kommer mera så småningom. Ska väl uppdatera nedladdningslänkarna också, det lutar åt Mediafire eller Rapidshare. Ha förtröstan...

Megaupload

Att Megaupload nu (tillfälligt?) stängts ner gör ju att inget av det jag hittills postat går att komma åt. Ska försöka göra något åt saken framöver.

Två Fisk & En Fläsk 1998

Jaha, var var vi nu? Jo, 2Fisk var redo att rocka loss, och gjorde det ofta och gärna – både i replokalen, en småunken källare i huset där Umer bodde, och på diverse scener främst i Stockholm. Det var pubar, fester, förortsfestivaler, musikhus (på Apromus i Solna spelade jag av tre eller fyra strängar under samma spelning)... vi kom bra överens både på och av scen, och hela tiden fanns känslan att vi var på väg uppåt och då kan man stå ut med uselt arrangerade tillställningar och enstaka irrationella utbrott hos bandmedlemmar. Ledstjärnan var "röj" och även om arrangemangen kunde vara nog så genomarbetade var ändå utlevelsen det viktigaste.

Hela tiden fanns också det tydliga målet att så snart som möjligt spela in en skiva. Skivbolag fanns, NonStop, men de hade beklagligt nog inga pengar så en förutsättning var kulturstöd. Sådant hade bandet fått avslag på tidigare; och i samma veva som jag kom med pågick förväntansfull väntan på svar på ny ansökan. Svar kom och var negativt. (Ett annat band, som just då var ett rätt stort namn i den "medeltida" genren, fick dock stödpengar – trots att en medlem i det bandet var med i kommittén som fördelade kulturstöd.) Vi beslutade dock snabbt att det inte spelade någon roll, nu skulle vi göra skiva och vi fick väl skramla fram pengar själva. Janne och Umer hade en del pengar, jag tog ett banklån, och någon av oss hade dessutom lyckats ordna bra villkor för att spela in i Studio Sunlight på Kungsholmen – på den tiden världskänd för det stockholmska Death Metal-soundet. Tomas Skogsberg visade sig inte bara ge okända band bättre betalningsvillkor, han var också en genomsympatisk person som det var en glädje att spela in tillsammans med.

Om jag minns rätt började inspelningarna i juni 1997, det var i alla fall i början av sommaren. Kotrumma och gitarr var det första som sattes; vi spelade allihop men bara trumspåret sparades, och sen kom jag dit en helg och lade gitarrer – på Skogsbergs förslag en tolvsträngad och en sexsträngad på varje låt, tanken var att den sexsträngade skulle "styra upp" den lite yviga klangen från tolvan och det var säkert ett genomtänkt beslut (även om det under senare inspelningar visat sig gå utmärkt med bara tolvsträngad). Två låtar, de snabbaste, fick dock bara sexsträngade gitarrer. Sen är jag lite osäker, fiol- och sångpålägg samt slagverk och diverse småsaker (som flöjt och nyckelharpa) tog rätt lång tid och jag minns inte om något hann göras innan vi tog sommarledigt för att sedan i augusti ta oss till Medeltidsveckan i Visby.

Den veckan visade sig vara vad som slutligen fick bandet att svetsas samman till en enhet. Det var spelningar på gator och torg, i medeltidsläger och på krogar. 7 dagar i en miljö av fylla och säckväv. När vi var hemma igen kändes det lite som att vi börjat i studion för tidigt, att vi skulle väntat tills efter Gotlandsresan. Men gjort var gjort, och det var inget större fel på de grunder som redan lagts. Jag gjorde väl nåt nytt gitarrpålägg här och var, men annars fortsatte inspelningarna som planerat. Sen var jag inte tillbaka i studion förrän det var dags att mixa, om jag minns rätt – fioler, sång och skrammel lades utan min närvaro. Jag lade dock på elbas på ett par låtar, vi var väl oroliga över att det skulle låta för tunt annars. Janne ville att jag skulle brodera ut lite, spela lite stämmor och sånt, men jag propsade på att hålla det extremt enkelt – jag tyckte det var viktigt att dokumentera det här bandet som det lät på scen, så basen dubblerar i princip gitarrackorden. Den är dessutom rätt lågt mixad, vilket jag förmodligen också propsade på, så egentligen gjorde basen knappast nån skillnad för slutresultatet. Vid senare inspelningar struntade vi helt i baspålägg, och det har låtit utmärkt – gitarren hade ändå basens roll i bandets sound.

Mixningen, ja. Där var vi väl inte överens alla gånger, förutom att vi var överens om att de första resultaten inte riktigt lät som de skulle låta. (Vissa låtar lät mycket bättre när de spelades upp på risig kassettradio som distade ljudet lite.) Det var väl mest Janne och jag som hade de mest uttalade åsikterna. Vill minnas att jag tyckte trumman borde mixas ner, och att Janne tyckte den skulle vara mer framträdande. Vi kom till en rätt bra kompromiss, tror jag, där trumman drogs ner i vissa låtar – "Bonden och räven" var nog den där det märktes mest. Slutresultatet blev i alla fall en skiva som vi inte behövde skämmas över, och om man bara ser till låtarna är det nog min favorit av de tre.

I det stora hela tror jag dock att Sunlights hårda sound inte riktigt passade vår musik. De efterföljande två skivorna spelades in av Tobias Ersson under betydligt primitivare former men låter precis som vi förväntat oss innan, om inte bättre (vilket vi alla varit överens om, så egentligen var det nog bara vägen till målet vi hade olika åsikter om i Sunlight). För mig skulle en kombination av den första skivans låtar och senare skivors produktion vara den definitiva 2fisk-skivan. I alla fall speglar den vår dittillsvarande liverepertoar väl, den enda låt förutom dessa som vi spelade regelbundet var en cover på "Iron man" som visade sig vara som gjord för fioler. På skiva hade det nog blivit lite platt, och vi tröttnade också på att spela den live när det inte längre kom som en överraskning, när folk i publiken började ropa efter den.



Nå, här är debutskivan i alla fall. Det går bra att betala vad man vill, men det går också bra att ladda ner den gratis om man har s.k. mage. Dessutom finns fortfarande möjligheten att köpa en tryckt CD direkt från oss för en hundring plus porto. Intresserade kan kontakta mig på spiring {at} hotmail {punkt} se

Två fisk och en fläsk (ny länk 2013-08-26 - Bandstand)

Låtar:

1. Introitus
2. Douce Dame
3. Im Meyen Secundum
4. Näcken
5. Mit Ganczem Willen
6. Båten
7. Liten pojk
8. Saltarello
9. Varulven
10. Styvmodern
11. Bonden och räven
12. Grå / Reinlender
13. Postludium