Judas Priest

När jag nu ändå har den här bloggen, så kan jag lika gärna använda den för att lägga upp sådant som detta - en gästkrönika som jag blev ombedd att skriva för bloggen http://metalyze.blogspot.se/ på grund av en förflugen kommentar där. Trodde kanske inte att det första jag skulle skriva på beställning var en analys av Judas Priests 70- och 80-talsdiskografi, men å andra sidan - varför inte? Och styckeindelningen blev uppfuckad på den andra bloggen, här kan jag publicera den som den var tänkt. Dessutom rör det sig definitivt om Köttiga Bitar. Så, alla representanter för "det intelligensbefriade jeansjackefolket", håll till godo!

"Varför 80-talets Judas Priest är sämre än 70-talets" skulle denna krönika handla om. Stora ord, kan tyckas. För vem är jag att bedöma detta? En medelålders kemiingenjör, vars klädkod aldrig innefattat läder eller nitar, och som inte ens var intresserad av gruppens musik på den tiden det begav sig... kort sagt: en lika bra, eller dålig, smakdomare som nån annan.

Nå. Att Judas Priest gick från klarhet till klarhet under 70-talet är nog de flesta överens om; från hård rock nånstans i Nazareth-land till att i princip bli en definition av Metal. Att "British steel" är en klassiker är väl också ställt utom allt tvivel. Likaså att gruppen under hela 80-talet befann sig i en kvalitetsmässig bergochdalbana. Trots detta har åtminstone tre album hög status bland fans - "Screaming for vengeance", "Defenders of the faith" och "Painkiller". Med rätta, kan tyckas; på dessa tre skivor gör ju Priest vad de i de flestas öron var bäst på. Och på "Painkiller" smattrar de till och med på mer än någonsin. Men jag har ändå mina reservationer.

En definition av Metal, skrev jag en bit upp. Visst. Inte nog med att soundet på de tidiga skivorna är hårt och "metalliskt", att Halford blev stilikon... man får också intrycket av en grupp som spelar precis det de vill spela, som inte ber om ursäkt, som inte kompromissar. Dessvärre skulle detta ändras i och med just "British steel". Två förhållandevis poppiga låtar blir hits på "riktigt". Kul för gruppen, men mindre kul för hårdrocksälskarna... för nu kommer man under de kommande tio åren att pendla mellan att sikta på hitlistorna och att försöka återvinna misströstande fans. Och just det här sneglandet åt olika håll ger de resulterande skivorna en lite störande bismak. Även på de mer lyckade, även på "Painkiller". Varför det?

Albumen före "British steel" är i princip oantastliga. Här var Judas Priest stilbildande. Och "British steel" är på sätt och vis kulmen för detta. Men här finns också "Living after midnight" och den i mitt tycke vedervärdiga "United" med... och dessvärre skulle gruppen bli så påverkad av framgången dessa låtar rönte att man försökte sig på en hel skiva i poppigare stil. Tyvärr utan några direkt minnesvärda låtar. Samtidigt som NWOBHM, som Judas Priest i mångt och mycket banat väg för, styr upp på motorvägen och ger full gas. Så kan det gå.

Men sen då? Sen kommer ju två starka album med klassiskt Priest-stuk? Jo, men ändå inte. För det är inte en grupp som sitter i förarsätet längre. Det är en grupp som, lite förvirrat, konstaterar att fansen inte uppskattar dem lika mycket längre och som försöker att visa att "men, vänta, vi är tillbaka igen! NU spelar vi det ni vill ha igen!" Och, handen på hjärtat, hur Metal är det? Att stå och snegla lite försiktigt åt olika håll, att sätta ett blött finger i luften? För så håller man på under de kommande åren. "Turbo", med ett radiovänligt stuk som håller för exakt en låt. "Ram it down", ett tafatt försök att verka toofa igen. Och "Painkiller", där man tycks ha upptäckt att thrash blivit riktigt populärt, så varför inte köra lite dubbla baskaggar? Gruppens hårdaste skiva - men lik förbannat detta sneglande på vad som ska kunna gå hem. Judas Priest, som indirekt inspirerat hela thrashsvängen, försöker haka på i ungefär samma veva som thrash är på väg ut. *suck*

Detta hindrar ju inte att det blev en hel del hörvärt längs vägen. "Painkiller" är bra, väl värd att äga. Men personligen blir jag lite frustrerad av den. Det är aggressivt, men inte SÅ aggressivt. Det fanns redan då åtskillig annan Metal som var betydligt mer aggressiv och spännande. Fast för inbitna Priestfans var det säkert överväldigande att höra gruppen på det sättet, efter de närmast föregående pinsamheterna. I mina öron är det dock 70-talsskivorna som visar var plåtskåpet ska stå.

Och hur avrundar man detta? Med att tycke och smak, det kan man mycket väl diskutera. Så länge man inte glömmer att det handlar om just tycke och smak. Alla har rätt!