"Varför 80-talets Judas Priest är sämre än 70-talets" skulle
denna krönika handla om. Stora ord, kan tyckas. För vem är jag att bedöma
detta? En medelålders kemiingenjör, vars klädkod aldrig innefattat läder eller
nitar, och som inte ens var intresserad av gruppens musik på den tiden det
begav sig... kort sagt: en lika bra, eller dålig, smakdomare som nån annan.
Nå. Att Judas Priest gick från klarhet till klarhet under 70-talet är
nog de flesta överens om; från hård rock nånstans i Nazareth-land till att i princip
bli en definition av Metal. Att "British steel" är en klassiker är
väl också ställt utom allt tvivel. Likaså att gruppen under hela 80-talet
befann sig i en kvalitetsmässig bergochdalbana. Trots detta har åtminstone tre
album hög status bland fans - "Screaming for vengeance",
"Defenders of the faith" och "Painkiller". Med rätta, kan
tyckas; på dessa tre skivor gör ju Priest vad de i de flestas öron var bäst på.
Och på "Painkiller" smattrar de till och med på mer än någonsin. Men
jag har ändå mina reservationer.
En definition av Metal, skrev jag en bit upp. Visst. Inte nog med att
soundet på de tidiga skivorna är hårt och "metalliskt", att Halford
blev stilikon... man får också intrycket av en grupp som spelar precis det de
vill spela, som inte ber om ursäkt, som inte kompromissar. Dessvärre skulle
detta ändras i och med just "British steel". Två förhållandevis
poppiga låtar blir hits på "riktigt". Kul för gruppen, men mindre kul
för hårdrocksälskarna... för nu kommer man under de kommande tio åren att
pendla mellan att sikta på hitlistorna och att försöka återvinna misströstande
fans. Och just det här sneglandet åt olika håll ger de resulterande skivorna en
lite störande bismak. Även på de mer lyckade, även på "Painkiller".
Varför det?
Albumen före "British steel" är i princip oantastliga. Här
var Judas Priest stilbildande. Och "British steel" är på sätt och vis
kulmen för detta. Men här finns också "Living after midnight" och den
i mitt tycke vedervärdiga "United" med... och dessvärre skulle
gruppen bli så påverkad av framgången dessa låtar rönte att man försökte sig på
en hel skiva i poppigare stil. Tyvärr utan några direkt minnesvärda låtar.
Samtidigt som NWOBHM, som Judas Priest i mångt och mycket banat väg för, styr
upp på motorvägen och ger full gas. Så kan det gå.
Men sen då? Sen kommer ju två starka album med klassiskt Priest-stuk?
Jo, men ändå inte. För det är inte en grupp som sitter i förarsätet längre. Det
är en grupp som, lite förvirrat, konstaterar att fansen inte uppskattar dem
lika mycket längre och som försöker att visa att "men, vänta, vi är
tillbaka igen! NU spelar vi det ni vill ha igen!" Och, handen på hjärtat,
hur Metal är det? Att stå och snegla lite försiktigt åt olika håll, att sätta
ett blött finger i luften? För så håller man på under de kommande åren.
"Turbo", med ett radiovänligt stuk som håller för exakt en låt.
"Ram it down", ett tafatt försök att verka toofa igen. Och
"Painkiller", där man tycks ha upptäckt att thrash blivit riktigt
populärt, så varför inte köra lite dubbla baskaggar? Gruppens hårdaste skiva -
men lik förbannat detta sneglande på vad som ska kunna gå hem. Judas Priest,
som indirekt inspirerat hela thrashsvängen, försöker haka på i ungefär samma
veva som thrash är på väg ut. *suck*
Detta hindrar ju inte att det blev en hel del hörvärt längs vägen. "Painkiller"
är bra, väl värd att äga. Men personligen blir jag lite frustrerad av den. Det
är aggressivt, men inte SÅ aggressivt. Det fanns redan då åtskillig annan Metal
som var betydligt mer aggressiv och spännande. Fast för inbitna Priestfans var
det säkert överväldigande att höra gruppen på det sättet, efter de närmast
föregående pinsamheterna. I mina öron är det dock 70-talsskivorna som visar var
plåtskåpet ska stå.
Och hur avrundar man detta? Med att tycke och smak, det kan man mycket
väl diskutera. Så länge man inte glömmer att det handlar om just tycke och
smak. Alla har rätt!
Tack för detta. Jag har inte hört "Painkiller". Intressant att även den hade sina "kommersiella" stunder. Annars har jag också frågat mig genom åren vad som gör gruppen bra. Och mindre bra. Här är till exempel min recension av "Screaming for Vengeance". Då var de bra.
SvaraRaderaMen jag gillar även "Turbo". "Reckless" är mitt ledmotiv numera. Jag kan nämna mycket om detta band men klart är att de är nr 1 inom rock. Trots svackor. Jag menar då det de gett ut från debuten till 1988. Resten har jag ingen koll på. Efter "Ram it Down" hade de liksom inget kvar att bevisa.