Två Fisk & En Fläsk 1998

Jaha, var var vi nu? Jo, 2Fisk var redo att rocka loss, och gjorde det ofta och gärna – både i replokalen, en småunken källare i huset där Umer bodde, och på diverse scener främst i Stockholm. Det var pubar, fester, förortsfestivaler, musikhus (på Apromus i Solna spelade jag av tre eller fyra strängar under samma spelning)... vi kom bra överens både på och av scen, och hela tiden fanns känslan att vi var på väg uppåt och då kan man stå ut med uselt arrangerade tillställningar och enstaka irrationella utbrott hos bandmedlemmar. Ledstjärnan var "röj" och även om arrangemangen kunde vara nog så genomarbetade var ändå utlevelsen det viktigaste.

Hela tiden fanns också det tydliga målet att så snart som möjligt spela in en skiva. Skivbolag fanns, NonStop, men de hade beklagligt nog inga pengar så en förutsättning var kulturstöd. Sådant hade bandet fått avslag på tidigare; och i samma veva som jag kom med pågick förväntansfull väntan på svar på ny ansökan. Svar kom och var negativt. (Ett annat band, som just då var ett rätt stort namn i den "medeltida" genren, fick dock stödpengar – trots att en medlem i det bandet var med i kommittén som fördelade kulturstöd.) Vi beslutade dock snabbt att det inte spelade någon roll, nu skulle vi göra skiva och vi fick väl skramla fram pengar själva. Janne och Umer hade en del pengar, jag tog ett banklån, och någon av oss hade dessutom lyckats ordna bra villkor för att spela in i Studio Sunlight på Kungsholmen – på den tiden världskänd för det stockholmska Death Metal-soundet. Tomas Skogsberg visade sig inte bara ge okända band bättre betalningsvillkor, han var också en genomsympatisk person som det var en glädje att spela in tillsammans med.

Om jag minns rätt började inspelningarna i juni 1997, det var i alla fall i början av sommaren. Kotrumma och gitarr var det första som sattes; vi spelade allihop men bara trumspåret sparades, och sen kom jag dit en helg och lade gitarrer – på Skogsbergs förslag en tolvsträngad och en sexsträngad på varje låt, tanken var att den sexsträngade skulle "styra upp" den lite yviga klangen från tolvan och det var säkert ett genomtänkt beslut (även om det under senare inspelningar visat sig gå utmärkt med bara tolvsträngad). Två låtar, de snabbaste, fick dock bara sexsträngade gitarrer. Sen är jag lite osäker, fiol- och sångpålägg samt slagverk och diverse småsaker (som flöjt och nyckelharpa) tog rätt lång tid och jag minns inte om något hann göras innan vi tog sommarledigt för att sedan i augusti ta oss till Medeltidsveckan i Visby.

Den veckan visade sig vara vad som slutligen fick bandet att svetsas samman till en enhet. Det var spelningar på gator och torg, i medeltidsläger och på krogar. 7 dagar i en miljö av fylla och säckväv. När vi var hemma igen kändes det lite som att vi börjat i studion för tidigt, att vi skulle väntat tills efter Gotlandsresan. Men gjort var gjort, och det var inget större fel på de grunder som redan lagts. Jag gjorde väl nåt nytt gitarrpålägg här och var, men annars fortsatte inspelningarna som planerat. Sen var jag inte tillbaka i studion förrän det var dags att mixa, om jag minns rätt – fioler, sång och skrammel lades utan min närvaro. Jag lade dock på elbas på ett par låtar, vi var väl oroliga över att det skulle låta för tunt annars. Janne ville att jag skulle brodera ut lite, spela lite stämmor och sånt, men jag propsade på att hålla det extremt enkelt – jag tyckte det var viktigt att dokumentera det här bandet som det lät på scen, så basen dubblerar i princip gitarrackorden. Den är dessutom rätt lågt mixad, vilket jag förmodligen också propsade på, så egentligen gjorde basen knappast nån skillnad för slutresultatet. Vid senare inspelningar struntade vi helt i baspålägg, och det har låtit utmärkt – gitarren hade ändå basens roll i bandets sound.

Mixningen, ja. Där var vi väl inte överens alla gånger, förutom att vi var överens om att de första resultaten inte riktigt lät som de skulle låta. (Vissa låtar lät mycket bättre när de spelades upp på risig kassettradio som distade ljudet lite.) Det var väl mest Janne och jag som hade de mest uttalade åsikterna. Vill minnas att jag tyckte trumman borde mixas ner, och att Janne tyckte den skulle vara mer framträdande. Vi kom till en rätt bra kompromiss, tror jag, där trumman drogs ner i vissa låtar – "Bonden och räven" var nog den där det märktes mest. Slutresultatet blev i alla fall en skiva som vi inte behövde skämmas över, och om man bara ser till låtarna är det nog min favorit av de tre.

I det stora hela tror jag dock att Sunlights hårda sound inte riktigt passade vår musik. De efterföljande två skivorna spelades in av Tobias Ersson under betydligt primitivare former men låter precis som vi förväntat oss innan, om inte bättre (vilket vi alla varit överens om, så egentligen var det nog bara vägen till målet vi hade olika åsikter om i Sunlight). För mig skulle en kombination av den första skivans låtar och senare skivors produktion vara den definitiva 2fisk-skivan. I alla fall speglar den vår dittillsvarande liverepertoar väl, den enda låt förutom dessa som vi spelade regelbundet var en cover på "Iron man" som visade sig vara som gjord för fioler. På skiva hade det nog blivit lite platt, och vi tröttnade också på att spela den live när det inte längre kom som en överraskning, när folk i publiken började ropa efter den.



Nå, här är debutskivan i alla fall. Det går bra att betala vad man vill, men det går också bra att ladda ner den gratis om man har s.k. mage. Dessutom finns fortfarande möjligheten att köpa en tryckt CD direkt från oss för en hundring plus porto. Intresserade kan kontakta mig på spiring {at} hotmail {punkt} se

Två fisk och en fläsk (ny länk 2013-08-26 - Bandstand)

Låtar:

1. Introitus
2. Douce Dame
3. Im Meyen Secundum
4. Näcken
5. Mit Ganczem Willen
6. Båten
7. Liten pojk
8. Saltarello
9. Varulven
10. Styvmodern
11. Bonden och räven
12. Grå / Reinlender
13. Postludium

”SÖKES: AGGRESSIV TOLVSTRÄNGAD GITARR”

.

Ungefär så stod det på den upptejpade lappen. Jag var inne i den lilla butiken Gitarrtorget på S:t Eriksgatan, minns inte i vilket syfte – kanske var det just att titta på lappar. Sedan kanske ett halvår var jag bandlös, efter att ha lämnat Astmakören nån gång på våren 1996.


Inte för att jag inte hade försökt ändra på detta. Jag provspelade med flera band under sommaren och hösten; alla har inte avsatt några djupare spår i minnet. Jag har dock inte glömt:

¤ Bandet med replokal i Skärholmen. ”Vi tänker satsa stenhårt på det här!” Jag sneglade skeptiskt på sångerskans höggravida mage. Gitarristen, den blivande barnafadern, hade i alla fall skojig frisyr – långt hår, sen hade han tydligen lagt en karott över huvudet och gjort en inverterad karottfrilla, dvs rakat bort allt hår ovanför kanten. Som ett skinhead med hockeyfrilla, med andra ord.

¤ Bandet med replokal i Fryshuset. Trummisen kunde inte komma, så den ene gitarristen satte sig på trumstolen. Det lät inget vidare och det var svårt att synka basen med. Försökte förklara detta på ett fint sätt, men ”trummisen” blev förnärmad över att jag antydde att hans spel inte var så vasst. Varken de eller jag följde upp kontakten.

¤ Mannen med replokal i hörnet Fleminggatan-S:t Eriksgatan. Han hade gitarr och en massa låtar, varken jag eller den för både honom och mig okände trummisen hade hört låtarna förr men vi fann oss snabbt och hakade på. Det lät riktigt bra, det här kunde vara något att satsa på! Fast när det kom till kritan var inte gitarristen intresserad av att bilda band med oss, han hade redan ett. ”Jag tyckte bara det kunde vara kul att spela med några andra nån gång.” OK, här trodde man att det var äkta kärlek och så var det bara ett vänsterprassel…


Men nu stod jag alltså, en bandlös bas, där i musikaffären. Kanske var det en tolvsträngad gitarr jag var? Åtminstone hade jag en sådan, som jag köpt av min morbror för en spottstyver. Och ”aggressiv”, ja, jo, det tenderade ju ofta att bli så i Astmakören. Värt ett försök, kanske?


Sagt och gjort. Kontakt knöts, demo lämnades över. (Minns jag rätt kom alla fyra när vi möttes för att lämna över kassetten, de var väl nyfikna tror jag.) "Vi spelar medeltida låtar på vårt sätt", var väl beskrivningen på ett ungefär. När jag sen kom hem behövde jag lyssna typ tio sekunder för att inse att detta var det band jag sökt. Det var nämligen så förbannat bra. Ösigt, röjigt, med förstklassig sång – "medeltida rock'n'roll" var det närmaste jag kunde formulera det i ord. Men var jag den de sökt? Här gick det inte att ta några chanser. Jag försökte gång på gång spela till de fyra låtarna, det var inte helt lätt men röja loss gick det ju att göra. När vi sen träffades i deras replokal för att se om det fanns nåt att gemensamt bygga på satsade jag så att det nyinköpta plektrumet var cirkelrunt efteråt. Ömsesidigt tycke uppstod och det vara bara att börja rulla.


Fyra till var de alltså i bandet; Janne och Marcas på fioler, Umer på sång och Robban på kotrumma. (Under de dryga tre år bandet funnits hade dock sättningen varit tämligen instabil.) Gitarren blev på nåt sätt det som skulle hålla ihop det hela, det som ofta är basens roll i mer traditionella elektriska band. Jag märkte snart att Robban inte var helt tillfreds med att stå och banka på sin enda trumma, han var en mycket driven trummis som bland annat varit med i Dark Funeral en sväng (dit han senare återvände) och kotrumman var helt enkelt inte intressant nog. Att vissa spelningar hade klädkod "säckväv" snarast förstärkte tveksamheten. Vi gjorde nåt försök med trumset och basist, för att tillmötesgå hans krav, men det ville sig inte riktigt. En spelning hann vi med, i januari 1997, innan Robban lade stockarna på kohuden och lämnade oss.


Då var det alltså dags att annonsera igen. Eller kanske inte? Jag kom att tänka på Stebbe, gitarrist och sångare i Astmakören. Han var ursprungligen en trygg, taktfast trummis, och hade nog den personlighet som krävs om man ska få ut något av att banka kotrumma. Kunde han vara intresserad? Ett telefonsamtal, visst kunde det tänkas att han var det, och där föll den näst sista pusselbiten på plats. Näst sista? Ja, bara nån vecka senare kom också Janne "Jie Zelf" Erixon med på djembe och diverse skrammel. Han hade varit med i en tidigare upplaga av bandet men inte riktigt haft den disciplin som krävdes som ensam trumbankare. Nu blev han i stället vårt "wild card", jokern i leken som kontrasterade utmärkt mot Stebbes trygga dunkande. Vissa spelningar utmynnade i veritabla trumdueller dem emellan.


Två Fisk & En Fläsk var redo att rocka loss...

(Fortsättning följer)

Bloggen är inte död...

...den bara luktar så. Har myckat annat att göra nu, men vilket år som helst kan man hitta musik av och med Två Fisk & En Fläsk här.

TVÅ FISK OCH EN FLÄSK, INTERVJU

En intervju som gjorde i samband med att första skivan släppts:

"Ibland känner man det genast. Som en skälvning. Som en föraning om att något stort kommer att inträffa. Som när debut-cd:n från Två Fisk Och En Fläsk kröp upp i min hand, stirrade på mig och sa: Spela mig! Spela mig!!! Det gjorde jag och en dov vibration spred sig allt kraftigare i mitt inre. Det jag hörde var den svenska folkmusikens räddning.

Räddningen undan allt det jag tycker att den svenska folkmusiken blivit, en prydlig allmogefest med söndagskaffe i gräset. TFoEF är inte fina De är oborstat råbarkade. Så pass att en skivhandlare i folkmusikbranschen lämnade gruppens releaseparty efter en låt för att "det är för högt, rökigt, trångt och en hotfull stämning".

-Dom är kanske inte vana att gå på såna konserter. Vi spelar nog mer för en rockpublik än för en folkpublik, spekulerar Janne Liljekvist.

-Vi är i kläm mellan de två smakblocken, säger Marcas Oreglia och menar det i fråga om skivbolagen. Dom som ger ut folkmusik tyckte inte att vi lät som nåt folkmusikband - de kritiserade t ex Umers sång: "Hon låter ju inte som Lena Willemark - sådär kan man ju inte sjunga!". Och rockbolagen tyckte inte att vi lät som ett traditionellt rockband.

-Det var bara NonStop som var intresserade, men de hade inga pengar så vi fick bekosta inspelningen av skivan själva, berättar Janne.

Både Marcas och Janne spelar fiol och Umer heter Mossige-Norheim i efternamn. Tillsammans med Olof Öberg på akustisk gitarr, Stebbe Grapenmark på kotrumma och Jie Zelf på slagverk, skapar de en musik som ligger närmare energin hos gamla engelska folkrockband än vad de gör t ex Garmarna. Men ingen i bandet har något direkt folkmusikförflutet. När triogrunden till TFoEF lades 1994 kom Marcas just från visbetonade Rotlösa. Umer hade sjungit mest klassiskt och Janne hade försökt sig på klassisk violin efter några år som garagerockgitarrist i Shoutless. Marcas och Janne träffades genom att de båda var med i Dramatiska Ensemblens uppsättninga av Carl Orffs Carmina Burana.

-Det var när jag träffade Marcas som jag insåg att man kan spela fiol ungefär på samma sätt man spelar gitarr. Och nu kan jag spela efter hur många öl som helst! Det kunde jag inte när jag spelade klassiskt, konstaterar Janne.

Typiskt för TFoEF är att de ger rum åt en nästan rituell kraft i sin musik. Det är som om någonting tar sig in i musiken och börjar agera på eget bevåg.

-Men det låter ju utmärkt! utbrister Umer.

-Just såna där tillstånd när det börjar hända saker brukar bli när vi jammar live, berättar Janne. Jie är så svår att styra, han slutar inte lira. Då måste vi ju göra någonting. I Visby under medeltidsveckan där vi spelat tre gånger, sitter vi nere vid muren vid vattnet och har trum-jamsessions. Vi spelar John Coltrane-låtar på trummor och flöjt. Sen när vi tröttnar eller slocknar går Jie vidare och trummar!

Så var det det där med namnet - var kommer det ifrån?

-Har du läst Bibeln? frågar Janne.

Jo, men det var väl bröd Jesus använde - inte fläsk?

-I den vanliga versionen, ja. I apokryferna mättar han prästerna med två fisk och en fläsk.

Kanske låter det inte som en delikatess. Men det är det. Åtminstone musikaliskt.

Peter Sjöblom i Magazine Groove, nr. 24/1998"

TVÅ FISK OCH EN FLÄSK

En liten aptitretare i form av en recension av vår andra CD, "Jungfruburen":

"One image of Nordic music invokes a witches' Sabbath of rhythmic brutality accelerated into a devilish tornado, while another calls forth a sedate, almost geometrically classical string ensemble. Swedish septet Två Fisk och en Fläsk (Two Fish and One Bacon) delivers on both conceptions, with a heavy emphasis on the former. The three-man percussion section imparts more thunderous drive to this acoustic ensemble than could a dozen distorted electric guitars. Dual, and occasionally dueling, fiddlers play with a raw abandon, never flinching from dissonance, alternately produced in distanced reverb or middle-of-the-scull immediacy, while a single guitar holds things together with suspicious ease. The vocals of Umer Mossige-Norheim, fragile and falsetto, lacking the direct power of Garmarna's Emma Härdelin, seem at first a poor fit for such a dynamic combo, but ultimately serve through contrast.

The opening track, "Saltarello IV," is a 'pre-prise' of themes from the final track, suspenseful guitar strum leading into fiddle strokes over a James Bond theme, before breaking into a crazed gallop featuring percussion and fiddles, the spy theme returning to usher in an even quicker gyring two-step version of the melody, expiring abruptly in exhaustion. Above the bouncy beat driven by thunderous drums and low fiddle duet of "Källarjonets Lilla Vän," Mossige-Norheim's vocal is teased by neighing fiddle effects, the instrumental break brutally dissonant, the cumulative effect unexpectedly joyous. In "Junfrun i Buren," with its syncopated, almost Bo Diddley beat on hand percussion, Mossige-Norheim's multi-tracked vocal exults in a hospitable jazzy mode over occasional guitar chords, dual fiddles finally invading with a single demonically delivered rhythmic figure.

A demented drum roll and guitar strum introduce "Lussi Lilla," vocal alternately incanting a contrasting verse and joining the beat in redoubled intensity, with a wonderfully dizzy, almost Celtic central instrumental dance featuring whistle and fiddle. "Femton Gånger" begins with an erudite classical string ensemble (I knew they had it in them!), before sliding smoothly into a swinging common-time beat with sawing fiddles and hardy baritone voices carrying a marching song. Mossige-Norheim's vocal is at home with the melodic delicacy of "Herr Olaf," fiddles and drums adding an addictive drive to choruses and breaks, descending dissonance at times waxing psychedelic. "Fortune Plango" features a calm, Indian tabla and drone intro, rattling Moroccan-inspired double-time percussion, and vocal dissonance experiments, a mixed world-beat fantasy from the Swedish caravan route.

If you enjoy Scandinavian music, especially the driven intensity of Hoven Droven, Garmarna, and early Hedningarna, don't deprive yourself of this carefully arranged yet wildly performed recording. - Jim Foley "

(Från http://www.rootsworld.com/reviews/2fish.shtml )

Kungörelse

De viktigaste (=bästa) inspelningarna med Astmakören är upplagda; blir säkert en del väl valda äldre inspelningar också med tiden. Nu står dock Två Fisk & En Fläsk på tur, det akustiska bandet som spelade in tre album mellan 1998 och 2004 varav de två första släpptes.

Därefter blir det nog, varvat med mer Astmakören, minnen om och musik av Sture Med Läppen. Om inte någon inblandad är våldsamt däremot.

Portainspelningar 1994

1. Våldsamt sex
2. Gay games
3. Banne mej
4. Mat I
5. Sången om Per
6. På knä
7. Tjuren Ferdinand
8. Jag är dum
9. Vi ska droga ner dej
10. Purjo
11. Dödtid
12. Dino III

Inspelade i replokalen, förutom "Våldsamt sex" och "Gay games" som spelades in i studion på Vällingby fritidsgård.

Ladda ner här:

Portainspelningar 1994


Kommentarer:

Sången om Per

Sann berättelse. I princip. Om en man som inte gillade Astmakören. Se "Historien om Astmakören" för detaljer.


Vi ska droga ner dej

Texten verkar vara inspirerad dels av Peps "Ångestneurotiker", dels av Dead Kennedys "Hyperactive child". Är det kanske ett friskhetstecken att må mentalt dåligt i vår värld, typ. Kanske diskutabelt men fråga kan man väl alltid göra.


Purjo

Lite väl plakataktig text kanske men så här kändes det när Ny Demokrati härjade som värst - när Greven&Betjänten hoppat av och det bara handlade om hemska muslimer. Som tur är är de tiderna låååångt borta, eller hur?


Dödtid

"Har din mamma talat med dej om Döden nån gång?"


Dino III

En sista instrumental variant av en låt som hängt med ett par år, med eller utan text. Kanske laddar jag upp även äldre versioner nån gång framöver.

(För kommentarer till övriga låtar, se "Portainspelningar 1995" och Vårklåda -95".)